I dagens avsnitt testade han på truppgymnastik som såklart ligger lite närmre mitt hjärta. Men jösses vad duktiga dagens gymnaster är och vilka redskap dem har, så häftigt att se. Det som inspirerade mig mest idag var Kalles känsla efter att han testade gymnastiken. Han var inte särskilt bra på det, han tänkte innan han testade, att det här kanske inte är min grej, som han har gjort många gånger förut. Inser någonstans på vägen, för det första hur kul det är att prova något nytt, men också hur glädjen när man klarar av något man inte trodde man kunde, är helt enorm. Den glädjen slår mycket annat man kämpar för. Man bevisar för sina inre demoner att jag är bättre än dem

Den känslan fick jag testa på idag. Oscar, min sambo möter upp mig utanför Vallhallabadet halv sex på eftermiddagen. Jag har köpt en ny badmössa, simglasögon och en sån där näsklämma. Jag hitta en baddräkt som jag fick av min mamma när jag jobba med babysim, som jag alltid hade under våtdräkten, med andra ord syntes den aldrig Jag kände mig så liten på jorden, hade ingen aning om hur jag skulle sätta på mig badmössan, baddräkten va alldeles för stor och näsklämman, använder man ens en sån?! Jag kliver ut i simhallen med handduken hårt lindad runt mig och möter upp Oscar. Han ler mot mig med sitt fantastiska leende och jag blir lite lugnare, nu är jag inte ensam i alla fall. Oscar är absolut inget proffs på simning, men han är duktig på att simma och vi börjar testa oss fram.

Målet för dagen var att lära mig att dyka i snabbt, som jag trodde skulle vara det enklaste, men fick bara in en massa vatten i glasögonen. Få in en så snabb vändning som möjligt, provade både sån där kullerbytta och vanlig vändning. Samt, testa crawl. Simning är min Achilles, det enda i gymnastiken i skolan som jag inte fick bra betyg i, jag kan inte ens flyta.

Vi sätter i gång och som sagt så fick jag in en del vatten i glasögonen när jag dök och det blev aldrig bättre. Nya tag imorgon.Kullerbyttan, ja, så mycket poolvatten har jag nog aldrig svalt, näsklämman trilla av och jag rensa det systemet ordentligt många gånger. Fick till det helt okej, men va så ojämn om jag fick till det eller inte så kommer nog bli en vanlig vändning på lördag.

Crawla: jag vet ju principerna bakom det, typ. Så jag testar, jag andas vid varje högerarmtag, får panik många gånger på vägen för att jag inte får tillräckligt med luft. Efter en timmas träning och jämförelser i tid med bröstsim. Så tar jag mina första 75 meter, á 25 meter x 3 i enbart crawl och det var min snabbaste tid (typ med någon sekund, men ändå). Alltså den känslan. Det är helt jävla magiskt att få motbevisa sig själv, inte någon annan, utan det handlar bara om att utmana mig själv och bli bättre än vad jag var tidigare . Jag kanske inte fick till dyket eller kullerbyttan men jag kan fan crawla, inte bra, men jag kan det. Nu vill jag simma mer, det har jag inte velat innan för jag har känt mig så dålig på det. Tankar om hur jag såg ut va så orelevanta, jag va nöjd över min prestation och inget kunde ta de ifrån mig. (Till nästa gång ska jag dock köpa en ny baddräkt :D. För dem som var under vattnet med glasögon när jag dök eller gjorde kullerbytta, fick sig en syn ;))

Så nu är det dags. Ge er på det ni tänkt prova många gånger men inte orkat, vågat, velat! Inga fler ursäkter. Jag lovar, det är så värt det efteråt. Ni kommer komma hem med ett stort leende på läpparna och vara nöjda med er själva. Troligen för att de va galet roligt, ni var bättre på de än var ni trodde och framförallt så tog ni steget och gjorde det!!

– repklättring
– krypa
– bunker som man hoppa ner och upp ur
– höga knän genom däck
– plankhinder som man: springer över, kryper under eller hoppar-över-kryper-under
– A-hinder: klättra upp i ett nät och klättra ner för ett rep
– monkeybar
– över-underhinder
– balanshinder
– gå-mellan-rephinder
– krypa igenom ett rör
– klättra-krypa-över-ett-nät-klättra-ner-för –rep hinder

Alltså massa skoj

Jag har tidigare kört med ett par Salomon speedcross 3 terrängsko på alla mina lopp och träningar. En väldigt bekväm och snäll sko för foten, men med helt värdelöst grepp. Rampen i Göteborg, Toughest i oktober hade jag inget grepp i ens innan loppet och prata inte om hala klippor eller stockar.

I fredags var första gången jag fick testat mina nya Icebug ZEAL-L RB9X och jag är kär. Nummer ett så känns det som jag har mina fotbollsskor på mig igen. Dem sitter perfekt kring foten, sulan är inte så hög utan har ett drop på 6mm som gör dem väldigt lätta, ger en bra löpkänsla och kontakt med marken. Det tillsammans med dubbar och ett material som suger fast skorna i underlaget på stenar, stockar och det mest magiska: rep!! Hålfoten är i ett annat, hårdare plastmaterial med vassa dubbar som hakar fast i rep när man klättrar. Om det inte var nog så absorberar inte överdelsmaterialet på skon vatten, som gör att dem är i princip lika lätta blöta som torra. Det är något som inte varit bra med mina Salomon skor heller, suger åt sig mycket vatten som gör dem tunga.

Så 5 av 5 toasters till Icebugs Zeal-L RBX9X!!!!

Camilo höll i teknikträningen där vi gick igenom alla hinder. Vad man ska tänka på och hur man kan ta sig över med minst använd energi. De är trots allt det de handlar om, inte alltid vem som kommer över ett hinder först utan också, vem som har mest energi kvar efter hindret.

Hinderbanan i sig är inte längre än kanske 400 meter. Så efter teknikträningen körde vi 20 minuter av:
2 hinder – 150 meter löpning
2 hinder – 150 meter löpning
osv..

Dagen avslutades med grillad korv med bröd och påskgodis

BootcampChallenge på Stenungsön 28 mars 2015.

5km – 100hinder (eller 103 hinder blev de visst :D)

Starten närmar sig nere vid vattnet utanför Stenungsbaden på hemmaplan. Jag värmer upp tillsammans med de två tjejer, Maria Welin och Linda Holmström, som jag känner på mig att jag kommer kriga om pallplatserna med.

Väl vid starten var vi åtta tjejer som stod där, jag från MIT Tough Team och sju från LYNX. Det var bra stämning, vi var åtta tjejer som var laddade till tusen för att anta hinderbaneloppet med 100 hinder, inte två olika lag.

Starten går och alla är igång. Första hindret innebar att man plockade upp en sandsäck på axeln. Detta gjorde man innan man gick över tidtagningen för att undvika kaos (plus i kanten). Uppför en brant backe där jag många gånger gått förut med X-antal promille i kroppen utanför baden) som var ca 50 meter lång. Därefter slängde man av sig säcken och sprang in på en tennisplan där man sprang mellan däck och plankor. Hindret efter det misstolkade jag fullständigt, jag såg ett tjockt rep strax ovanför vattenytan på en liten damm. Förstod verkligen inte vad som var tänkt med det hindret, fattar ett snabbt beslut och slänger mig i vattnet och drar mig fram i repet. Tittar åt vänster, där ser jag att Maria går på repet och håller sig fast i ett rep i huvudhöjd. FAN, hur kunde jag missa det!! Jag badade alldeles för tidigt i kylan, som tur var så gick det i alla fall fort att ta mig över. Nu springer jag och Maria vid sidan om varandra. Därefter springer vi ca 1 kilometer med spridda hinder som över höbalar, under plankor, över däck osv. Det var hinder varje 50 meter nästan. Maria börjar dra ifrån mig, jag hade inga krafter i benen att hänga med, hon var bättre än mig.

Nu är vi nere på stranden ”hawaii” efter ca 2 kilometer av banan och då var det dags att springa med ett däck på axeln. Jag är osäker på hur långt vi sprang, men det kändes som en evighet. Kuperad terräng, rötter, stenar och hinder på vägen där man tvingades slänga över däcket med risk att det rulla iväg (som hände många fick jag veta senare). Tillslut var vi tillbaka på stranden igen där fick vi bära på en säck en sträcka, lägga ifrån oss den och sedan bar det ut i havet och ut mot bryggan. Framme vid bryggan fick vi klättra över den och hoppa i havet, tillbaka upp på bryggan och därifrån springa in mot stranden. Då var det dags att krypa i sanden under plankor och taggtråd som kändes alldeles för låga. Det var helt omöjligt att krypa fort, utan det gällde att hålla låg tyngdpunkt och dra sig fram.

Nu har jag saltvatten, sand och svett i ögonen, ”vad fan håller jag på med?”. En jätte snäll funktionär låna ut sin vante så jag fick torkat ögonen efter halva biten och jag kämpa vidare, jag såg ju trots allt Maria framför mig.

Äntligen tog det slut och nu skulle vi in i skogen igen för att ta oss tillbaka uppför backen mot Stenungsbaden. På vägen fanns där flera nät, rephinder, bära säckar igen innan jag kom fram till träsket. Det var precis som de låter, ett träsk på ca 100 meter som gick från knä till armhålshöjd och lukta skit. Det här hindret tog tid, så väl uppe på land igen så hade fötter och ben stumnat till rejält. Jag kände ingenting och då var det dags för ”extreme obstacle zone”, då skulle man över, under, klättra, monkeybar, glida, hoppa, krypa, bada, trängas och massa annat skoj. Här drog jag (och alla andra tror jag :)) på mig MÅNGA blåmärken och bulor på smalbenen, då jag va helt bedövad efter träsket. Därefter började jag se ljuset i tunneln, då fick vi hoppa över ett lastbilsflak och några över-under hinder. Därefter sladda vi ner för backen framför Stenungsbaden igen som avslutades med ett klättertorn och krypa under taggtråd över mållinjen i sanden.

Det sluta med en välförtjänt andraplats, Maria på förstaplatsen och Linda tredje. Jag kände inte av knät alls under loppet, men kände mig sliten, absolut, men jag hade inte tagit Maria ändå, det här var hennes lopp, hon var grym, hon ÄR grym!. I herrklassen knep lagkompisen Fredrik första platsen. Dessutom så sprang Oscar loppet också, han tyckte det var kul att han gjorde det några timmar efter loppet, inte så mycket under tiden Senare på dagen sprang hela laget tillsammans i BigTeam. Jag önskade verkligen att jag hade fått tillbaka orken och värmen för att springa med i gemenskapen. Men risken att jag istället skada mig eller drog på mig en förkylning var för stor.

Kort och gott var detta en välorganiserad tävling, med en väl utmärkt bana och vid minsta tveksamhet så fanns där funktionärer överallt och peka med hela armen.

Bra jobbat Military Fitness och Bootcamp Challenge 2015. Vi ses 2016

Ett ytterligare tack till alla mina vänner, familj och lag som heja på mig hela vägen.

Jag fick tillslut 4 timmars sömn och väl uppe igen, så har vi nästa ingen frukost hemma (så sjukt orutinerat:D). Får slängt i mig två ägg, en apelsin och en halv snickers så va jag med i matchen igen (för mig är det alldeles för lite frukost, och framförallt snickersen är katastof :D).

Väl ute på Stenungsbaden skiner solen och jag är på hemmaplan, ren lycka!! Jorge står i MIT Tough Team tältet och tar emot alla med sin fantastiska utstålning och karisma. En efter en av våra tidiga startande lagmedlemmar dyker upp och stämningen är på topp. Jag är verkligen med i något unikt i vårt lag, en gemenskap där alla är välkomna oavsett erfarenhet, nivå eller mål.

Jösses vad tiden går. En till vecka i skolan avklarad, snart har jag läst till Osteopat i tre år, helt galet. Ett år kvar

I torsdags kom Oscar hem och jag har sedan dess haft vilovecka, aktiv vilovecka, ingen soffpotatis här. Haft tid till att vila huvudet, kroppen och planera, fixa med saker som jag aldrig har tid med annars. Träffat familj, vänner, hunden och ätit massa mat. För mig är en helt vanlig skolvecka som en ledig vecka för mig. Jag passar på att dra ner på träningen, försöker att inte jobba på eftermiddagarna och vara ledig när klockan är fem och det har jag verkligen fått till nu.

Måndag, ny vecka, nya möjligheter. Imorgon tisdag är jag tillbaka i träningen på riktigt igen, då blir de Aktirun-tisdag.

Starta dagen med att gå ut med hunden och gjorde en snabbis-städning av bilen (på fyra år har jag nog städat den en gång, så tänkte göra mannen lite glad när han kommer hem :)). Cykla ner till jobbet och plugga i tre timmar. Två timmars personalmöte och 3 behandlingar senare bar cykeln av till Slottsskogen och det vanliga tisdagspasset med Aktirun.

Löppasset:

4km uppvärmning
25 minuters intervaller bestående av:
15 upphopp – 200 meters sprint
30 utfallshopp – 200 meters sprint
Jägarvila 1 minut – 200 meters sprint
Om och om igen i 25 minuter
Nedjogg 1km och cykel hem 7km

Kommer hem till nylagad mat av Oscars syster och nu sitter jag trött, mätt och glad i soffan.

Varför sitter jag då och dessutom skriver detta inlägget. Jo, jag blev så inspirerad av min kollega Filip som har gjort en häftig resa som person, personlig tränare, företagare, vän och i livet. Hans roll på Elite Wellness idag är att han jobbar som Personlig tränare och ansvarig för säljmöten, som han haft idag.

Dagens tema var att vi under 4 veckors tid skulle vid varje: motgång, negativ händelse eller känsla; uppgivenhet, ledsen, arg eller liknande känsla som upplevdes som mindre trivsam. Då skulle vi tänka hur kan detta påverka mig positivt eller medföra något positivt för mig?

Kan låta lite klyschigt, men ju längre tiden går och fler tillfällen jag hamnat i, desto mer förstår jag. Istället för att fastna i en negativ tanke eller känsla, vänd på det, bryt mönstret. Varför känner jag så här och hur kan jag vända det till min fördel!? Det är väldigt lätt att säga att man ska göra det, något annat att faktiskt genomföra det.

Den starkaste upplevelsen av detta upplevde jag i söndags. Klockan elva skulle jag möta upp, passande nog, Filip och hans flickvän på Klätterdomen, tänkte ta bilen då de var nästintill snöstorm ute, men valde cykeln i sista sekunden. Efter träningen ska jag till Filip och Maria och äta lunch hos dem, bestämmer mig för att cykla hem och hämta Dante (hunden). Väl hemma hämtar jag Dante och går ut till bilen, sätter i nyckeln och ska starta bilen, startar den: såklart inte. I första sekunden håller jag mig ganska lugn, tittar på Dante, hur kan jag bli arg när man tittar på dem rådjursögonen. Får be Dante att gå ur bilen och ser hans otroligt besvikna blick. Går in i lägenheten funderar på ”vad gör jag nu” och känner hur jag tappar humöret fullständigt, svär åt bilen, slänger av mig jackan och mössan. Tittar på Dante igen och ser hur han titta på mig med en orolig blick och jag samlar mig. Är det värt att bli förbannad och min hund tror att han gjort något fel. Att min hittills grymma söndag präglas av en känsla av ilska och att jag stannar hemma istället och missar lunchen med vänner. NEJ! Oscars syster tog hand om Dante och jag smida om till min cykelutstyrsel istället och fick ytterligare några mil i benen.

Klockan 17 var jag hemma igen. Jag minns en lyckad klättring, skön cykeldag, grymt god lunch med fina vänner och en långpromenad med hunden när jag kom hem. Jag ringde runt på kvällen och fick tips och hjälp med bilen av min granne, pappa, mamma och Patric. Det fick mig att inse hur fantastiska människor jag har i mitt liv som kliver in och hjälper mig när jag behöver det som mest. Det är det jag tar med mig från den dagen.

Prova! Jag är övertygad om att vid någon händelse i er vardag kommer denna lilla tanke påverka känslan i magen när du går och lägger dig på kvällen.

Så de här veckorna har jag haft Oscars lillasyster boendes hos mig för att hjälpa till med vår hund och jag har maxat träning, skola och jobb under tiden.

Löpning 3-4 mil, cyklar 5-10 mil (i form av transport), klättring 1-2 gånger (eller annan armträning) och ben/bål/spänst/rörlighetsträning efter tid och ork per vecka. Ungefär så här har min träning sett ut i 4 veckor nu mot en högre progression till sista veckan. Tur att man har så grymma vänner. Oscar kommer hem på torsdag och då blir det en vecka välförtjänt vila.

Ingen vecka är den andra lik pga av alla omständigheter i mitt liv, men jag tycker det är det som är det roliga. Jag vet aldrig helt hur en vecka blir.

Mitt motto är att alltid ha kul och lyssna på kroppen. Tvingar man sig igenom sin vardagliga träning kommer man tappa motivationen väldigt snabbt. Självklart ser man inte alltid fram emot den planerade träningen, men det gäller att inse varför man gör det!? Är det värt det!? Har du satt ett mål så är det oftast för att du vill klara det, men till vilket pris? Jag är förespråkare av att hålla sig till sin plan men jag ser så många därute som glömmer bort att det finns mer än träning.
Det här med att lyssna på kropp och själ anser jag är viktigast. Du kommer ingenstans med att köra över kroppen. För att få och se resultat måste du känna av formen. Även om du har ett inplanerat pass kommer det som oftast bara vara negativ för dig om kroppen är för sliten. Samt hur viktig kosten, vatten och sömn är för din återhämtning. Det handlar inte alltid om en vilodag utan oftare om du ätit, druckit och sovit ordentligt. Ju mer du tränar desto mer behöver du av dessa faktorer. Inom Osteopatin pratar man om ”self-healing mechansims”, där ingår sömn, mat, vatten och välmående. Välmåendet både fysiskt och psykiskt är viktigt för att du ska få önskade resultat. Och för guds skull, träning ska vara kul!!!

Idag studerar jag på Skandinaviska Osteopathögskolan i Göteborg, tredje av fyra år (2012-2016). Utbildningen sker delvis på distans, då jag är i skolan onsdag till söndag en vecka av fyra, samt att vi är i elevkliniken och tar patienter 2-4 gånger i månaden. Utbildningen är inte godkänd för studiestöd, det innebär att jag måste jobba på sidan. Det gör jag idag på Elite Wellness i botten på Elite Park Avenue hotellet på avenyn som massör och manuell terapeut. Ett PT-gym med relaxavdelning, behandlingsrum och grymt kompetenta kollegor.

Nu till varför jag börjat blogga på detta forumet, träning. Som liten höll jag på med gymnastik fram tills jag var ca 12 år gammal, detta satte grunden till min träning, kroppskontroll och balans. Parallellt blev det fotboll fram tills jag var 19 år på vad jag själv ansåg var seriös nivå, division 2 som bäst. Efter gymnasiet ville jag klippa alla band som fanns och gjorde tre vintersäsonger och tre sommarsäsonger i Norge och däremellan blev det många resor. Det här var tiden för mig att testa nya saker, sporter och träning, mycket snowboard, längdskidor, klättring, surfing, cykling och gym. Jag hade i stort sett aldrig satt min fot i ett gym tidigare. När rastlösheten lagt sig var det dags att sätta sig på skolbänken igen 2012. Fritiden fylldes då av mycket gym och spridda träningar, hade svårt att hitta min grej i Göteborg då jag endast sysslat med fotboll i vardagen tidigare.

I våras, 2014 fick jag höra om Tough viking och att den skulle vara i Göteborg, en hinderbana, kan det bli bättre tänkte jag!? Men fegisen och prestationstrollet tog tag i mig och jag hittade på en massa dåliga ursäkter till att inte göra det. FAN va jag ångra mig, jag va så arg på mig själv, jag är ingen fegis, jag bryr mig inte om vilken placering jag hamnar på, jag älskar att prova nya saker och har aldrig varit rädd för det. Satt och tjura i några dagar och försökte hitta nästa lopp som var i närheten och gick in och bokade Borås action run. Det som va bra med det loppet var att de fanns två olika längder, en på 11km och en på 5km, det kändes lagom. Då måste jag även nämna att jag har alltid hatat att jogga, löpa, det har varit alldeles för enformigt, tråkigt och sjukt jobbigt Det är alltså där lilla haken har suttit, men nu var jag och Oscar (sambo) anmälda och vi snöra på oss löpskorna och började springa 5km tre gånger i veckan, tre veckor innan loppet. (Precis som man inte borde göra, men så blev det.)

Efter ett bra genomfört lopp och en andraplats var jag såld, jag insåg att jag kan ju bli bra på det här. Min riktiga svaghet var konditionen. Så jag tog tag i mig själv och gick med i en löpargrupp en dag i veckan och hade som mål att springa, oavsett längd, tre gånger i veckan.

(fortsättning följer)

Heavenly, South Lake Tahoe