Efter kvällens aktirunpass och en massa spagetti-och-köttfärsås sitter jag äntligen i soffan med en kopp te. Det är inte så att jag längtar en hel dag tills jag sitter här men efter en produktiv dag där jag genomfört mina dagsmål så kan jag inget annat än att njuta av stunden.
Starta dagen med att gå ut med hunden och gjorde en snabbis-städning av bilen (på fyra år har jag nog städat den en gång, så tänkte göra mannen lite glad när han kommer hem :)). Cykla ner till jobbet och plugga i tre timmar. Två timmars personalmöte och 3 behandlingar senare bar cykeln av till Slottsskogen och det vanliga tisdagspasset med Aktirun.
Löppasset:
4km uppvärmning
25 minuters intervaller bestående av:
15 upphopp – 200 meters sprint
30 utfallshopp – 200 meters sprint
Jägarvila 1 minut – 200 meters sprint
Om och om igen i 25 minuter
Nedjogg 1km och cykel hem 7km
Kommer hem till nylagad mat av Oscars syster och nu sitter jag trött, mätt och glad i soffan.
Varför sitter jag då och dessutom skriver detta inlägget. Jo, jag blev så inspirerad av min kollega Filip som har gjort en häftig resa som person, personlig tränare, företagare, vän och i livet. Hans roll på Elite Wellness idag är att han jobbar som Personlig tränare och ansvarig för säljmöten, som han haft idag.
Dagens tema var att vi under 4 veckors tid skulle vid varje: motgång, negativ händelse eller känsla; uppgivenhet, ledsen, arg eller liknande känsla som upplevdes som mindre trivsam. Då skulle vi tänka hur kan detta påverka mig positivt eller medföra något positivt för mig?
Kan låta lite klyschigt, men ju längre tiden går och fler tillfällen jag hamnat i, desto mer förstår jag. Istället för att fastna i en negativ tanke eller känsla, vänd på det, bryt mönstret. Varför känner jag så här och hur kan jag vända det till min fördel!? Det är väldigt lätt att säga att man ska göra det, något annat att faktiskt genomföra det.
Den starkaste upplevelsen av detta upplevde jag i söndags. Klockan elva skulle jag möta upp, passande nog, Filip och hans flickvän på Klätterdomen, tänkte ta bilen då de var nästintill snöstorm ute, men valde cykeln i sista sekunden. Efter träningen ska jag till Filip och Maria och äta lunch hos dem, bestämmer mig för att cykla hem och hämta Dante (hunden). Väl hemma hämtar jag Dante och går ut till bilen, sätter i nyckeln och ska starta bilen, startar den: såklart inte. I första sekunden håller jag mig ganska lugn, tittar på Dante, hur kan jag bli arg när man tittar på dem rådjursögonen. Får be Dante att gå ur bilen och ser hans otroligt besvikna blick. Går in i lägenheten funderar på ”vad gör jag nu” och känner hur jag tappar humöret fullständigt, svär åt bilen, slänger av mig jackan och mössan. Tittar på Dante igen och ser hur han titta på mig med en orolig blick och jag samlar mig. Är det värt att bli förbannad och min hund tror att han gjort något fel. Att min hittills grymma söndag präglas av en känsla av ilska och att jag stannar hemma istället och missar lunchen med vänner. NEJ! Oscars syster tog hand om Dante och jag smida om till min cykelutstyrsel istället och fick ytterligare några mil i benen.
Klockan 17 var jag hemma igen. Jag minns en lyckad klättring, skön cykeldag, grymt god lunch med fina vänner och en långpromenad med hunden när jag kom hem. Jag ringde runt på kvällen och fick tips och hjälp med bilen av min granne, pappa, mamma och Patric. Det fick mig att inse hur fantastiska människor jag har i mitt liv som kliver in och hjälper mig när jag behöver det som mest. Det är det jag tar med mig från den dagen.
Prova! Jag är övertygad om att vid någon händelse i er vardag kommer denna lilla tanke påverka känslan i magen när du går och lägger dig på kvällen.
Kommentarer