Gällande träningen så har denna rullat på bra, dock så har smärtor från magen och de avslitna muskelfibrerna fram till den senaste veckan varit påtaglig, vilket har gjort att jag inte kunnat köra intervaller eller för många PW.s på bandet. Jag kunde ganska snabbt konstatera att smärtan eskalerade när jag ökade tempot på grund av att armarna rörde sig mer, men som tur är finns fler alternativ än löpband för cardio. Mycket tid har spenderats på cykel men även på crosstrainen (dock så har jag valt att hålla i handtagen framme för att slippa för mycket rörelse och på så vis smärta). Något som glädjer mig oerhört mycket (jag blir nästintill tårögd), är att jag inte haft några som helst känningar i magen den senaste veckan, trots en rejäl påökning av cardio.

Så var det, det där med kosten – jag måste medge att jag aldrig någonsin känt mig så harmonisk under någon diet, självklart har jag bra och dåliga dagar som vilken människa som helst. Idag har varit en dålig dag – eller ja, den var dålig fram till avslutat benpass och efter att precis avnjutit en hemmagjord burgare med klyftpotatis så blev den komplett. Jag kan inte annat än tacka min Coach Mikael Merighetti som under denna diet fått mig att må så oerhört bra, genom peppning, stöttning och ärlighet. Dessutom är jag bortskämd som kommer fortsätta ha honom vid min sida även under tävlingssatsningen mot vårens tävlingar som följer efter tyngre.

Ha en trevlig kväll

Hursomhelst, i lugn och ro satt jag och försökte slappna av och självklart flög telefonen upp. Bläddrandes på Facebook fastnade jag för en artikel (artikeln finns här) gällande bodybuilding och de försök som gjorts för att få det klassat som en sport. Enligt skribenten har SKKF (Svenska kroppskulturförbundet) nekats godkännande av Riksidrottsförbundet (RF) på grund av allt för stort fokus på utseende. Just denna debatt tänker jag inte ge mig in i då jag inte har tillräckligt med kött på benen för att göra det. Dock, är detta inte anledningen till min frustration, utan denna kommer istället ifrån dessa kommentarer:

”Därför att det är en skönhetstävling! Att vara uttorkad och le samtidigt är säkert superjobbigt men det är inte en sport”

” Hur många procents kroppsfett har cat-walk modeller? betyder det att anorexia är en sport nu?

Det är inte första gången jag kommer över en liknande kommentar och inte heller är det första gången jag skriver ett inlägg som lyfter fram problematiken gällande den narcissism som ofta korreleras med fitness. Å andra sidan, tänker jag inte försumma det faktum att utsidan är i störst fokus under tävlingsdagen, men det är bara en dag av resterande 364 dagar. Om vi tar till exempel ridning, även när jag ägnade mig åt denna livsstil, bemöttes jag ofta av nedlåtande och negativa kommentarer gällande dess ”icke – sportsliga karaktär”, eftersom ”det är hästen som gör jobbet.”

Alla har rätten att tycka och tänka vad de vill, men i båda fall ställer oförmågan att sätta sig in i ett annat perspektiv till det. Det förblindar och även förhindrar möjligheten att se bortom det traditonella och effekten av detta blir följaktligen att individen i fråga blir sätts i en form av fångenskap i sin egen hjärna.

Innan detta blogginlägg blir en ny masteruppsats med fokus på Foucauldiansk ”biomakt” är det bäst att verkligen komma till inläggets kärna.

Bodybuilding/bodyfitness/fitness har precis som vilken annan livsstil som helst en baksida som är mindre åtråvärd, men likt ett mynt har den ytterligare en sida. Jag tänker inte ge mig på att försöka att presentera en generell bild av den andra sidan, då denna varierar och beror på vem som definierar. Däremot, vet jag att många (de jag följer på Instagram + Facebook) precis som jag förknippar livsstilen med mer än bara utseende. För mig har tävlandet fyllt det tomrum som uppstod i och med att jag avslutad tävlandet i hästhoppning för att satsa på skolan. Det ger mig ett mål, en möjlighet att växa i mig själv och att lära känna mina svaga och starka sidor. Livet på diet är inte detsamma som att svälta sig, snarare en struktur som gör att jag mår bra, att hjärnan fungerar bra (vilket behövs med tanke på mina studier), att kropp och själ lever i en slags symbios. Träningen ger mig glädje, styrka och stärker självförtroende och självkänsla och tillsammans med de andra diskuterade elementen skapar det en för mig grym livsstil.

Dock skulle jag ljuga om jag sa de sista veckorna var lätta, men det är just den perioden som gör att i alla fall jag (även om jag ibland ifrågasätter vad jag håller på med), lär känna mig själv på ett nytt plan varje gång. Precis som med hästarna är förberedelserna och slitet inför varje tävling den verkliga tävlingen, och tävlingsdagen är endast en plats och möjligheter för atleter att visa upp den möda som lagts ner för att kunna ställa upp i vad det nu än är de valt att tävla i. Idag krävs en sjuhelsikes förmåga att kunna multitaska, vardagen är mer än bara träning, förmågan att kombinera alla delar av vardagen med träning och kost är en sport i sig.

Det slog mig idag, att den snart slutförda perioden offseason kretsat oerhört mycket kring att finna den mytomspunna balansen, harmonin mellan kost, träning och vardag. Jag måste säga att jag till viss del lyckats med detta, men som alltid är det något som kunde gjorts bättre. En aspekt som jag kommer jobba med mer på när kommande diet nått sitt slut, är att hålla struktur, eller ja balans, när det gäller intag av mat. Jag har nämligen kommit på att jag mer än gärna äter mer till frukost, men lätt glömmer av att äta under dagen. För att sedan proppa i mig massor av mat på kvällen innan läggdags, bara för att komma upp i mitt dagliga kaloriintag. Det är inte bra, för det påverkar sömn och förmågan att plugga under dagarna. Värt att lyfta fram är att jag vägt och hållit koll på vad och hur mycket jag stoppar i mig, vilket innebär att jag inte låtit vikten skena iväg på samma sätt som sist. Dessutom har jag lyckats bygga muskler på ett helt annat sätt än sist, pga att jag frossat inte i Nutella och godis, utan ätit rätt mat. Faktum är att jag inte ätit mycket socker alls.

Hursomhelst, jag träffade min coach, Mikael Merighetti, idag och vi bestämde att kicka igång kommande diet runt 1 april. Helst hade jag velat börja nu, men det är på tok för tidigt och det är inte heller hälsosamt för kroppen att ligga på underskott för länge. Tanken är nämligen att köra en tävling i oktober och en under våren 2018. Detta betyder att jag fram till April kommer förbereda mig mental för vad som ska komma och det innebär att fokus ligger på att äta kontinuerligt. Sedan fortsätter kampen med uppbyggnaden av magen och förbättring sker varje dag men, det som stör mig att det går ganska långsamt. Dock ämnar jag inte att förstöra tävlingsplanerna och kommer därför inte försöka skynda på något. Istället stämmer jag av med min sjukgymnast varannan vecka om vad som lämpar sig för kroppen, vilket också är en anledning till att dieten inte påbörjas riktigt än.

Sammanfattningsvis, har jag sedan dieten avslutades den 3 april 2016 förbättrat inställningen gällande tävlingsform vs offseason. Det är en process som tagit lite tid, men det har varit värt det, ända sedan årskiftet, har jag nämligen gillat läget, och faktiskt fått njuta av jämvikten som ständigt pratas om. Det finns säkert de som tycker det är galet att ge sig in i en ny tävlingssatsning, nu när harmonin lagt sig till rätta. Jag motsätter mig det, då jag tror att det finns en stor möjlighet för mig att finna balansen snabbare nästa gång, då jag lärt mig vilken tillvaro som gör att jag mår och presterar bra. Dessutom, tror jag att det är ett ypperligt tillfälle att ta ett steg utanför bekvämlighetszonen för att på så vis kunna möjliggöra göra förbättring och framgång, dels på ett personligt plan men också inom områden som fitness och studier/forskning.

Nu har även nedräkningen till nästa dietstart börjat och på måndag tänker jag börja förbereda mig mental på vad som ska komma. Sockret är sedan länge reducerat, dock passade jag på att unna mig lite godis i helgen, något jag inte gjort på flera månader.

På måndag kommer kaloriintaget minskas med 100 kcal, socker och gluten kommer tas bort helt från mina ätardagar. Även friheten jag tagit mig att äta lite senare på kvällen, dock inom kaloriintaget kommer tas bort och ersättas med regelbundna måltider och mellanmål. Strukturen ska med andra ord tillbaka.

Denna period offseason har varit betydligt bättre än förra, jag har nämligen inte gått upp lika mycket i vikt, jag har mått bättre och det hetsen kring mat och sötsaker har inte alls varit densamma som sist. Jag är med andra ord stolt över mig själv, men jag tror att det kan förbättras ännu mer. Men innan jag kan redogöra för hur det ska ske, så måste jag smälta den period som nu varit.

Jag är oerhört taggad inför mötet med coach Mikael Merighetti kommer ske i slutet av februari och början av mars. Planering, struktur och utmaningar är aspekter som kommer bli mer påtagliga igen och jag kan inte annat än säga att jag älskar det! Dock ska jag inte sticka under stolen med att utmaningarna är rätt påtagliga just nu också, med tanke på att jag måste hålla mig borta från gymmet.

En av de största utmaningarna jag står inför denna diet är kopplade till konsten att våga trotsa och bekämpa de hjärnspöken som dyker upp i slutet av dieten. De lär inte vara lätt och jag är inte den enda som hemsöks av oron för att inte kroppen ska svara som planerat. Styrkan jag kommer använda mig av för att motverka detta är förmågan att kunna stänga av sociala medier. Framförallt, Instagram och alla bilder på vänner och konkurrenter kan ställa till det och med det sagt menar jag inte att jag inte glad för andras framgång. Tvärtom! jag är oerhört glad för andras skull, eftersom jag vet vilket slit som ligger bakom, men i slutet av en diet kan kombinationen av min egen kroppsliga hemmablindhet och andras kroppsliga progression ställa till det. Dessutom har jag turen att kunna fokusera på annat än diet och träning, de må vara viktiga komponenter i min vardag som gör att jag mår bra. Men.. med rätt struktur, och rätt inställning tar de inte över resten av livet. De bäddas snarare in i vardagen och tar sig skepnaden som en slags motor för välmående, medan de vanliga livet tuffar på som vanligt.

Det är just den inställningen som bidrar till att jag har en möjlighet att lura de spöken som väntar runt varje knut i slutet av dieten.

Hursomhelst, några dagar innan nyår började jag känna mig mer vätskig än vanligt, magen speciellt kändes uppblåst och vätskefylld. Dock tränade jag på som vanligt och hoppades på att det skulle försvinna. Dagen innan nyår hade känningarna i magen övergått till en smärta jag aldrig tidigare upplevt. Det resulterade i att jag åkte till akuten, där de hänvisade mig till att styra bilen mot vårdcentralen, vilket jag också gjorde. Efter ett antal timmar och massa undersökningar kunde de konstatera att mina infektionsvärden var aningens förhöjda. Trots att jag beskrev smärtan och dess lokalisering (vänster sidan), beslutade läkaren för att skicka mig vidare till Borås och gyn-akuten.. Ytterligare timmar spenderades i väntrummet och på att köra bil, utan att något kunde fastställas. ultraljud och så vidare gjordes och det enda de kunde hitta var att det fanns lite vätska i magen.. De hänvisade mig återigen till akuten, men efter 8 timmar på sjukhus hade jag fått nog. Då smärtan kom från vänster sidan av magen kunde vi (jag och mamma) ganska snabbt utesluta att det skulle vara blindtarmen.. och styrde därför bilen hem..

Dagarna gick och jag höll kosten som vanligt och tränade på som vanligt, dock körde jag inte mage eftersom jag fortfarande kände att något inte stod riktigt rätt till. Det kändes som jag hade bubblande lava i vänstersidan av magen, men eftersom jag inte är en person som låter mig stoppas av en bubblande mage tränade jag vidare. Eftersom jag dessutom är ryttare i grund och botten är jag van vid att ge mig upp i sadeln igen ganska omgående efter att ramlat av.

Natten mellan onsdagen och torsdagen hände det något, smärtan som jag känt innan nyår var tillbaka, denna gången värre än någonsin. Jag gick upp tog två alvedon och gick och lade mig, men inte ens det hjälpte. Hela torsdagen (igår) spenderade jag liggandes, då smärtan steg för varje steg och andetag jag tog. På kvällen styrdes bilen mot Alingsås och Doktor Thomas, som ganska snabbt kunde fastställa att muskelfibrerna i magen gått av.

Kontentan av detta är, att jag under några veckor måste utesluta all styrketräning, undvika att böja mig ner och ta upp väskan, undvika att skratta allt för mycket, ja helt enkelt undvika allt som kan innebära påfrestning för magen.. Dock så får jag promenera, köra PW:s och eventuellt cykla, men det är inget jag kommer börja med i helgen, utan förhoppningsvis i mitten eller slutet av nästa vecka.

Trots den nästintill outhärdliga värken i magen och det kommande träningsförbudet så känner jag mig lättad, eftersom jag nu vet hur jag ska gå tillväga för att bli bra. Dessutom kör inte dieten igång riktigt än och jag har tillsammans med min coach Mikael Merighetti lagt upp en plan för de kommande veckorna gällande både kost och PW.s.

Dock känns det som att Jantelagen på något vis kommit att genomsyra vårt samhälle alldeles för mycket, eftersom individer som tar lite extra plats eller syns lite mer tenderar att bemötas med
avundsjuka blickar och nedlåtande kommentarer. Själv har jag haft turen att slippa förlora mig i den labyrint som många i dagens samhälle lockas in i på grund av rädslan för att sticka ut och följaktligen en oro för inte definieras som ’normal’.

Jag har enda sedan jag var liten stuckit ut, vilket mina föräldrar aldrig försökt dämpa, snarare tvärtom. Alltid har jag blivit uppmanad till att vara mig själv och gå min egen väg, istället för att följa strömmen som en död fisk. Det är även något jag alltid gjort och tro mig, allt för många gånger har jag fått lida för detta. För att göra det hela något tydligare så skulle jag vilja ta ett exempel från min tid som ryttare.

För några år sedan var jag nämligen en framgångsrik ponnyryttare, mamma och pappa körde landet och även norden runt för att jag skulle kunna tävla och även träna. Många timmar spenderades i stallet och på hästryggen, det var allt annat än en hobby, det var precis som fitness är för mig idag, en livsstil. Jag kunde med andra ord inte strunta i att rida om det var dåligt väder, det handlade om att klä sig därefter och ge sig ut och kriga ändå. Självfallet var inte livet som ryttare alltid en dans på rosor, men motgångar behövs enligt min mening lika mycket som framgångar. Eftersom det är konsten och även lärdomen från att resa sig från ett fall som genererar en helt annan styrka och målmedvetenhet än den som kommer ifrån vinster. Jag lärde mig att det är okej att falla, och på grund av fantastiska vänner och familj dämpades känslan av det något.

Hursomhelst, när jag fick hem den ponny som senare skulle komma bli den jag hade mest framgångar med, började skitsnacket om mig som ryttare att cirkulera. Det var kommentarer som:

”Moa kan inte rida, hon kommer aldrig klara av den ponnyn, den är för svår för henne”

Därför kände jag en oerhörd press på att prestera i början och självklart avspeglades detta på min ridning. Men så sa mamma något jag aldrig glömmer, ” Moa, rid ifrån dem..”

Det var precis vad jag gjorde, jag jobbade stenhårt med att stänga ute alla kommentarer och framförallt alla
blickar.. och efter ett tag var jag bara fokuserad på mig och Myran som ponnyn kallades. Jag slappnade av mer vilket Myran kände av och vi började klättra på rankning-listorna. Det dröjde inte länge förrän vi låg bland topp 10 i Sverige. Dock blev inte de negativa blickarna färre, snarare tvärtom, men det var inte något som bekom mig.. Eftersom jag visste, att ödmjukhet var (är) ett betydligt mycket bättre drivmedel än avsky..

Den senaste tiden har jag blivit bemött med allt från huvudskakningar, till höjda ögonbryn och nedlåtande blickar från andra på gymmet. Ibland låter det som om jag håller på att föda barn, ibland står jag och tränar på mina scenposer i spegeln och ibland utstrålar jag något som någon skulle beskriva som för mycket självsäkerhet.. Dock är blickarna inte något som påverkar mig eller får mig att dämpa ett visst beteende,
det snarare bidrar till en vilja att låta lite mer, posera lite oftare och vara lite extra självsäker, bara för att jag kan.

I början var det inte alltid lätt att vara den som stack ut, det fanns perioder då det kändes som om uppförsbackarna aldrig skulle ta slut. Men med hjälp av support och en rejäl dos med envishet så blir även den brantaste backen lite lättare att ta sig upp för.

Jag säger som min kära, Michel Foucault:

I don’t feel it is necessary to know exactly what I am

Jag är nog inte ensam om att beskriva ”fitness-världen” som en egen värld, en värld där som många skulle karaktärisera som utseende-fixerad. Utsidan må vara den aspekt som är i centrum på själva tävlingsdagen men jag skulle inte vilja gå så långt som att stämpla denna värld som ytlig. Det är passionen för träning och tävling som för oss samman, vilket också är anledningen till att konversationer handlar om just träning och tävling. Det innebär därför att vår bakgrund, varesig den är akademisk eller inriktad på något annat faller i skymundan.

Sen har vi den ”vanliga världen”, en värld som jag förknippar med ett allt mer tydligt fokus på annat än träning och tävling. I denna värld ligger mitt fokus på skola, familj och vänner. Visst händer det att vi pratar om tävling och träning men det är inte det primära.

För mig är det därför av stor vikt att ha en fot i varje värld. När det närmar sig tävling har jag lite mer tyngd på foten i ”fitness – världen” och när tävlingssatsningen är över förflyttar jag tyngden till den andra. Under året som gått har jag dock lyckats bibehålla fullt fokus på skolan och inlämningar, vilket jag fick bekräftat för mig efter när jag fick tillbaka en godkänd uppsats som jag skrivit under pågående tömning.

Det är just denna förmågan, det vill säga att kunna separera min passion för träning och skola, som gör att jag kan prestera och fullfölja mina mål i båda världar. Jag har med andra ord lyckats bygga en bro mellan två världar som ligger mig varmt om hjärtat.

Dock kommer jag säkerligen behöva öka upp mitt intag när det är dags att sätta sig i skolbänken till hösten igen, men det är något som jag får ta då. Jag har tur som fungerar på ett relativt lågt kaloriintag, annars hade knappast tävlandet och dietandet fungerat så bra som det gör ihop med skolan. Jag måste dock medge att det känns oerhört skönt att min självkännedom ökat tillsammans med medvetenheten gällande vad/vilka som är värda att lägga energi på. Om jag ska vara ärlig, tror jag det är något jag tagit med mig från mina perioder under diet, eftersom det är så oerhört viktigt för mig att stressa så lite som möjligt under dessa perioder. Det gör mig verkligen glad, speciellt eftersom målet med min första tävlingssatsning var att utveckla och förbättra min självkännedom och på så vis självkänsla och självförtroende. Jag kanske inte är där än, men jag känner att jag är på god väg och det gör mig ständigt påmind om att jag gör detta för MIG och ingen annan.. Satsandet och min livsstil är inte en del av en trend, inte något som görs för att passa in. Att utmana mig själv det vill säga att pressa mig själv är något jag likställer med positiv progression och att ständigt se mig själv utvecklas till det bättre är en oerhört viktig aspekt för mig. Det är även det som driver mig framåt, det är även ingrediensen jag använder för att motivera andra. Därför är det så oerhört viktigt för mig att göra saker för mig, jag skulle på så vis aldrig kunna hålla en diet, ett satsa som jag gör om jag gjorde det för att vara en del av en trend. Saker jag tar mig an måste ske helhjärtat och basen måste bestå av 100 % egen vilja.. Annars fungerar det inte och det är precis det som gör att ingen kan rubba eller får mig att ändra riktning när jag väl bestämt mig för något, varesig det är fitness eller val av uppsats/forskningsämne i skolan.