I mitt första blogginlägg berörde jag ämnet offseasonform, och att jag tillhör de som hittills aldrig lyckats hålla en viktuppgång efter tävling på 4-6 kilo, vilket många gör.
Jag lovar mig själv inför varje tävling att jag minsann nu ska klara av att bibehålla en ok, bekväm form, där jag ska stanna på max 6 kilo från tävlingsvikt.
Men icke sa Nicke. De första veckorna har ibland fungerat bra, men sedan händer det något. Ibland händer det ”något” redan veckan efter tävling.
Efter SM 2012, då både jag och min man Micke hade tävlat, åkte vi någon dag efter tävling till Turkiet. Vi checkade in som hotellets, och kanske t.o.m Alanyas mest vältränade och deffade par, och checkade ut en vecka senare med två helt andra typer av kroppar. När vi skulle få våra pass vid utcheckningen på hotellet, tittade personalen lite frågande på oss. Lite lätt runda, om man säger så. God mat, salt mat och gott vin hade liksom gjort sitt.
Jag är dessutom en riktig chokladälskare och den kombinationen är inte riktigt optimal med min förhoppning om att stanna vid 6 kg plus.
Tiden efter tävling hamnar jag i något som inte bara liknar, utan ÄR en ätstörning. Jag kan inte sluta äta. Och det jag allra helst äter då är skräp. Det är som att ett kakmonster tar över min förmåga att själv fatta beslut om vad jag stoppar i munnen.
Detta är givetvis fruktansvärt jobbigt. Det är mer än fruktansvärt, det är ett rent helvete.
Och i takt med att formen försvinner så tappar jag motivationen till att träna. Säkert på grund av att formen är ett minne blott.
Överätning och usla träningspass. Ingen bra kombo. Spiralen är igång. Detta har pågått varje gång jag tävlat i ca 3 månader. Sedan helt plötsligt så bestämmer sig kakmonstret för att flytta ut ur mitt huvud, och jag återfår kontrollen. Sakta men säkert så hittar jag balansen och börjar skala av mig dessa onödiga kilon.
Men jag har insett att jag måste vara strikt, striktare än många andra, med min kost för att hålla en någorlunda hyfsad form som jag kan må bra i. Jag avundas de som inte sticker iväg i kilon när de tävlat. Som inte behöver ha 3 olika garderober, som verkar kunna släppa taget på ett normalt sätt och som inte hamnar i dessa rena hetsätningsperioder.
Självförtroendet sviktar när detta händer. Jag känner mig värdelös och usel över att inte kunna stå emot.
Jag kan bara inte förstå hur jag som varit så strikt och disciplinerad under så lång tid helt tappar kontrollen. Ibland känns det som att det är en ren överlevnadsmekanism, kroppen har gått på svält och vill nu förbereda sig för att det kanske händer igen.
I detta kan jag känna en sorg i att ett bra självförtroende är så förknippat med hur jag ser ut. Vi matas ständigt med bilder på perfekta kroppar, kroppar i superform, inlägg om hur vi tränar och vilka personbästa vi tagit. Helt naturligt så vill vi dela med oss av vårt bästa jag, för bekräftelse, för en egoboost som man absolut är förtjänt av efter en period av sträng självdisciplin. Jag är likadan själv. Inte lägger jag upp bilder på mig själv när kakmonstret bor i mitt huvud. Då orkar jag knappt titta på bilder från när jag är i form, för jag vill inte påminnas om hur jag sett ut.
Men hur man än ser ut, så är man samma person inom sig.
Och ett första steg i att bemästra och övervinna sina problem är att inse att de finns. Och att våga stå för dem.
Jag vet hur jag kommer i tävlingsform, och jag klarar av att komma dit. Men att kunna hålla en schysst offseason form klarar jag tamejtusan inte av. Inte än. Dock är första steget avklarat, jag inser faktumet och jag står för det.

Kom på mig själv idag med att upptäcka att jag börjat förbereda mig mentalt på nästa dietstart som kommer kicka igång till hösten. Det krävs planering, inte minst när man är en familj där alla individer blir påverkade mer eller mindre, när någon i familjen satsar inför tävling.
Att barnen blir ”drabbade”, är oundvikligt. Ändå är det så mycket lättare nu när de blivit större och kan vara mer delaktiga i allt. Men en mamma som mot slutet blir tröttare och tröttare, glömmer fler föräldrarmöten och matsäckar än vanligt, och somnar i tid och otid är något de vet kommer när det väl är dags. Stackars barn;)
Trots detta så tror jag, att man genom att visa disciplin, självkontroll och kampen om att aldrig ge upp – sår ett frö i sina barn som de förhoppningsvis tar med sig i livet på ett eller annat sätt.
Mina barn har aldrig ”hittat” sin sport, trots många försök med allt ifrån dans till fotboll. De har helt enkelt inte tyckt att det varit riktigt roligt. Men för ett par månader sedan ville min son som är 11 år, prova på boxning. Och då hände det. Han hittade sin grej, den där glädjen och kärleken till en idrott som plötsligt bara finns där.
Jag bara älskar att se honom på sina träningar. Den fokusering och jäklaranamma som han visar är en ny sida hos honom. Jag är så stolt, och jag kommer vika mig dubbel för att han ska få gå på varenda träning, oavsett hur trött och sönderdietad jag än kommer bli. Det är jag skyldig honom.

Mia heter jag, har 6 månader kvar innan jag fyller 40 (hur detta nu kunde hända) och bor i Västerås tillsammans med man, totalt 4 barn och en hund.

Arbetar sedan några månader tillbaka som butikschef på Hunkemöller i Västerås, en underklädeskedja som precis etablerat sig i Sverige. Men har de senaste 10 åren arbetat med kosttillskott inom träningsbranschen. Både som egen företagare och de sista tre åren som butikschef på MM Sports i Eskilstuna.

Jag styrketränar tillsammans med min man, Micke, med förhoppning om, och fokus på att bygga upp och förbättra min fysik så som jag vill ha den.

Ett kvitto på om jag gjort rätt, och en inblick i om hur andra ser på min fysik, får jag när jag ställer mig på scénen. De senaste gångerna har det skett i den relativt nya disciplinen ”Womens Physique”, en gren som jag känner passar mig.

Att vara aktivt tävlande i olika grenar inom kroppsbyggning, är faktiskt något man är hela tiden så länge man vill fortsätta att komma upp på scénen. Det är ju under ”mellanperioderna”, då man INTE dietar som förbättringarna skall göras. Resultatet efter allt slit visar sig när fluffdräkten skall skalas av. Vissa sätter på sig en fluffdräkt som kan liknas vid en ofodrad vindjacka. Jag tillhör de som sätter på sig fluffdräkt á la 2 dunjackor + en sovsäck. Men man kan ju faktiskt tävla i annat också – längsta diet, t.ex, och jag tror jag ligger ganska högt upp på den rankningen….:)

Som sagt, överst en fluffig version av mig med mina två fina vänner Eva och Victoria. Sedan en bild på mig efter att dunjackorna är kastade..

Balans är nyckeln till allt! Mitt råd: ta bara på dig en lagom tjock tröja under mellanperioden!:)

/Mia