4 dagar är ingenting. Men just idag känns det som en evighet.

Att gå på diet och samtidigt vara 4-barnsmamma måste väl ändå på något sätt räknas som en mildare grad av psykisk misshandel?
När man går runt och tänker på mat en ganska så stor del av dygnets vakna timmar, då är det inte jättekul att bre de där smarriga smörgåsarna till barnens frukost, koka pasta eller titta på dem när de äter chips till fredagsmyset. 

Ett antal gånger har meningen ”får jag lukta?” lämnat min mun.. Haha! 

För jag menar, det känns ju fullt normalt att sitta med näsan i en chipspåse och inhalera dess ångor!? 

Eller när maken åt korv i tunnbröd och jag bad om en sniff – det doftade ju gudooooomligt, fast egentligen vet jag ju att korven smakar blaj.

Så… Kände bara för att gnälla av mig lite. Och nu var det gjort.
Back to äggvitan och vattnet och tanken att jag är så himla stark och enveten.
Lätt som en plätt är vad det är.

4 dagar.
  

Det är inte kul att äta helt enkelt. 

I början av året började jag gå på mitt livs första diet, det vill säga en diet vars syfte icke var att svälta sig halvt ihjäl.

Var såklart orolig till en början vad som skulle hända med gamla hjärnspöken när vågen började ticka neråt – skulle jag fixa att hålla tillbaka och ta kontrollen över mina tankar, min kropp och hålla fast vid min målbild?

Med handen på hjärtat så har det inte varit helt lätt, men tror att allt som jag råkade ut för första delen av detta året gjorde att det blev för mycket helt enkelt. Dock lämnar jag året bakom mig som segrare över sjukdomen och vet att jag inte behöver vara orolig längre..!

För nu sitter jag här, en vecka innan tävling med en pigg, stark och fungerande kropp, en helt klart bättre självkänsla OCH med ett nyfött intresse för mat.

Jag har börjat njuta av mat och för första gången på säkert 20 år så känner jag hunger igen..

Att gå från 2-3 mål om dagen till 6 st har säkert hjälpt på traven och jag hade aldrig tagit det beslutet själv, men som tur är lyssnar jag på min coach. Tack Sam. 

Känner att jag spårade lite nu, för min tanke var bara att skriva om bakning.

Har nog bakat mer de senaste månaderna än sammanlagt i hela mitt liv! 

Mitt mål är att min man ska rulla fram. Haha!

Följande recept använde jag mig av igår, men då jag alla gånger föredrar BodyScience peanut butter swirl framför nutella så använde jag såklart det istället!

  
http://blogg.veckorevyn.com/fridasbakblogg/2015/05/19/chocolate-chunk-nutella-cookies/
  
http://blogg.veckorevyn.com/fridasbakblogg/2015/02/18/2014_april_kladdiga-brownies-med-kakdeg-av-jordnotssmor-toppade-med-mms/
Ingen aning om hur de smakar, fråga om en vecka!
Trevlig helg! 

Dieten och träningen kan jag endast orda gott om. När min väg korsades med Sam Mikaelsson och Kristin Winnergårds så började pusselbitarna hamna på plats.. Vilken otrolig tur jag har där! 
Men hur gick nu min debut? Var det några ”bumps in the road”? 
Svar: O.ja.

För vad händer på vägen ner från Göteborg till Lund? Jo. Vid ett impuls-stop vid en mack så börjar det ryka från motorhuven på vår bil. Slangen från kylarvätskan har sprungit läck. Försöker hitta bilfirma som har hyrbilar, hamnar på annan mack som ger oss en adress till en bärgare ute på vischan, bärgaren Jocke lagar slangen lite provisoriskt, vi kommer iväg igen 2-3 timmar senare och då börjar det snöa. Och vi har sommardäck.
Smygande fortsätter vår resa och tillslut kommer vi fram.. Kommer precis i tid till registreringen, kastar på mig bikinin på en toalett och får registrerat mig i min vit/blåa hudnyans tillsammans med alla ny-spray-tannade tjejer som redan hunnit få ett lager. Känner mig allt annat än tjusig.

Natten. Vaknar 01. Och sen sommar jag inte om. Går bara inte.
Klockan blir 06, äter havregryn, går och får ett nytt lager färg och sedan läggs det smink.

På registreringen ombads jag att ta ut mina näspiercings och tänker att jag gör det sist av allt, innan det är dags att lämna rummet och gå ner backstage.

Synd bara då att den ena kulan absolut inte vill vara med på noterna, jag kämpar säkert i 20 minuter, börjar blöda ur hålet, näsan börjar svullna. Tillslut ger den med sig. Pheeew.

När det är dags för att gå upp på scenen går allt snabbt och jag känner mig smått osäker, vändningar som jag tycker sett gracila ut framför spegeln känns stapplande och små.
Det bästa var nog ändå när mitt nummer ropas upp och jag inte inser att det är mitt, tittar ner på mitt nummer och liksom skuttar till, oj! Det är ju jag! Jösses.. 

En snubblande nigning på vägen ut och det är över.

Så att jag inte gick till final kom inte som en överraskning. Haha! Men jag var uppe, jag kom dit tillslut och jag kommer att bli bättre och säkrare för varje gång jag ställer mig där.

 
 Så som sagt. Snulle!

Mitt mål vid det här årets slut är att kunna klappa mig själv på axeln och känna att jag gjort mitt allra bästa.

Inte bara när det kommer till träning och tävlingar, utan även på min nya arbetsplats (fortfarande SATS) och i mitt hem. (I dagarna börjar vi, jag och min man, att bygga hus – det kan med all säkerhet bli en liten äktenskaplig prövning.haha)

I måndags påbörjade jag min diet och nu är det 7 veckor kvar till Decembercupen samt 9 veckor till Luciapokalen.

Har anmält mig till båda två, den första i en vanlig längdklass och den andra i veteran-klassen. På sistnämnda är det hittills bara jag och 4 gamlingar till som är anmälda, så där kanske man kan komma topp 5??

Första veckan på dieten har gått helt ok, släppt mycket vatten och varit lagom hungrig. Kommer att använda samma schema som Gabriella gjorde till mig i början av året, det fungerade så bra så varför ändra?

Ligger på runt 2000kcal och kommer göra det fram till tömning.

Fria lördagar (och även fredag kväll om jag tappar för snabbt, som jag gjorde sist) fram till sista 2 veckorna.

Från i måndags har jag gått från 51.6 kg till 50.1 kg vilket känns ok då jag vet att det är vätska. Nattsömnen har liksom varit sisådär.

Nu lääääängtar min kropp efter morgondagen och att få njuta av annan mat än gröt och keso! 

Behöver dock steppa upp träningen lite. Har jobbat som en tok och som vanligt kört mina gruppträningsklasser, men gymmandet har blivit lidande sedan jag kom tillbaka från semestern..

Men nästa vecka är jag på ny arbetsplats och kan säkert få ordning på mina rutiner igen. 

Nu kör jag!

Men det är inte helt lätt – jag trivs inte riktigt med vattenballong-känslan, men samtidigt så vet jag ju att jag har ca 6 veckor kvar innan jag sätter igång med dieten igen inför höstens tävlingar och därför är det väl smart att bara låta alla ”måsten” läggas åt sidan..

Men lite träning blir det så såklart, på hotellet vi bor har de SATS-klasser och som tur är även min absoluta favoritklass: PowerStep! (Intervallträning, styrka och kondition) Så den försöker jag gå på varje gång den ligger på schemat. Har varit otroligt roligt att vara med som deltagare och inte som instruktör! 

Annars fylls dagarna av sol, bad, bus och läsning. (Påbörjar pocket nr 3 nu) Och MASSOR av is-te. 

Semester helt enkelt. 

Och nu en näve Skittles innan läggdax. Eller femtioelva.
  

Hur som helst så är det en svaghet som jag gärna hade varit utan..

De senaste åren har jag tagit mig en liten flaska Cava på flyget för att lugna nerverna. Något år tog jag 3 och det gör jag aldrig om igen.
Men det är lite samma sak som med flygrädslan, för varje år så har min äckelkänsla inför alkohol växt sig både större och starkare (de senaste åren har jag kanske partajat 1 gång/år) 

Så i år vann äckelkänslan över flygrädslan. Jag gav mig tusan på att jag inte skulle ta någon jävla Cava för att döva mina sinnen. Så det gjorde jag inte. 

Tackar istället Carin Gerhardesen med boken ”tjockare än vatten” och mina två yngsta barn som höll mig konstant sysselsatt.   Resan gick toppen förutom landningen som var molnig och allmänt scary.

Så varför inte alkohol?

Största anledningen varför jag inte dricker är för att smaken inte tilltalar mig. Jag har aldrig druckit vin till maten, tagit något till kaffet (dricker inte kaffe heller) så just dom där sociala bitarna i vuxenvärlden passar inte in i min värld. Jag har aldrig någonsin varit sugen på ett glas rosé eller längtat efter fredagsölen. Aldrig.

Andra anledningen är vad alkohol gör med dina sinnen, med din hjärna och med din insida. Jag är inte stor i kroppen och de få gånger jag druckit de senaste åren så har jag varit fullkomligt utslagen dagen efter. Krupit omkring hemma i stort sett, uttorkad och svag. Och då snackar vi inte alkohol i mängder. 1-2 öl och jag är körd.

Ovärt. 

Och sen så har jag ju mina egna tusen laster. För visst längtar jag till helgen. Till läsken och smågodiset och chipsen och chokladen. Inte heller bra för kroppen men dåligt på ett gulligare sätt. Tycker jag i alla fall. 

Nä, nu är det dags att dra på sig solskyddsfaktorn, bikinin, väcka familjen och dra till stranden! Tjoho!

En off-diet-packning.

Att gå igenom 4 graviditeter tär såklart en hel del på den kvinnliga kroppen och jag är så otroligt tacksam över att min kropp, mitt tempel, har tagit sig igenom dessa 4 uppdrag på ett fantastiskt sätt. 

Att revbensbågen numera ser ut som en serpentinväg eller att naveln smetats ut till en oigenkännlig massa är småblessyrer som är värda besväret som att tex få känna en livslång, äkta och varm kärlek. Tusen gånger om. 

Men diastasen. Diastasis Recti – separation av den raka magmuskeln. Jag gillar den inte. Den stör mig och hindrar mig i mitt arbete. Även om läkare ser min magmuskulatur som fullt funktionsduglig så vet JAG att jag ej kan utnyttja dess fulla kapacitet. Jag känner mig svag. Och inte är det vidare snyggt heller.

Jag har såklart gnällt över det här ett bra tag (mitt yngsta troll är nu 5år) men har jag gjort något åt det? 

NÄPP!

Drömmande spanar jag in andra kvinnors symmetri och slutna linea Albas, som en bitter tant. Liiite synd om mig är det ju faktiskt, i mina yngre dagar var min navel det jag var mest nöjd över på min kropp (true story) och se på den nu?!?

Jag har ju dock laddat ner den där Mammamage-appen. Det har jag. Och jag har provat att träna med den EN gång.. Men hur kul är det att sitta mot en vägg och spänna magen? Inte jättespännande. Men jag vet att jag borde. Och därför skriver jag detta inlägg. Lägger lite press på den där tidsoptimisten i mig som faktiskt laddade ner appen av en anledning… och det var inte bara för att kunna stirra på den och tro att problemet försvinner.. För tänk om jag faktiskt lyckas? Det kanske fungerar?
Så. Nu har jag semester och istället för att som de senaste två somrarna delta i Yoga-utmaningar på Instagram (Min man suckade lite när jag nämnde att jag kanske skulle hoppa på en igen, ska låta honom slippa agera daglig fotograf på semestern) så ska jag jobba med min MammaMage.

Och så har jag laddat ner appen ”Butt workout” eftersom min egna är lite gammal och trött. Och ”TastyHealth” eftersom jag är kass på kost och matlagning.

Men jag har ju hela semestern på mig.  

Kristin heter jag, bosatt i Göteborg, gift med Hägge och mamma till 4 galningar. Arbetar på SATS som gruppträningsinstruktör samt CenterKoordinator. 

Hittills har min väg mot bikini-scenen kantats av diverse hinder så jag hoppas att resten av årets resa blir något mer friktionsfri! 

Jag fick äran att gå med i teamet i början av året och satte siktet på SGP, 7 veckor senare. Mitt livs första diet startade omedelbums och så här i efterhand tycker jag att allt flöt på riktigt bra… Dagen innan tävling förlorade dock min man sin älskade morfar och jag beslöt mig för att inte delta på tävlingen. Nytt sikte blev Alströmer. Men när det var dags att börja dra åt kosten igen så sa kroppen ifrån – den ville helt enkelt inte sluta äta igen. Jag kämpade på men var väl nära gränsen hela tiden att ge upp.. Så när droppen väl kom – ett hjärtstopp på mitt arbete där jag fick utföra HLR på en av våra underbara medlemmar och blev ordentligt chockad av händelsen – så gav jag mig på en millisekund. 2 veckor innan tävling.

Så nu då? Jag kan ärligt säga att jag varit rädd för att sätta upp ett nytt mål. För vad tusan kommer att hända då??? Men efter att nu ha haft en månad utan någon strikt mathållning och där jag försökt att ”bara vara” i min redan smått kaotiska vardag utan tävlingspress eller daglig koll på form och vikt så börjar tanken och känslan att sätta sig igen. 

Luciapokalen. Decembercupen. 3e gången gillt. Så får det bli.