När passet väl var genomfört bestämde jag mig för att hoppa den vanliga intervallträningen och istället köra en längre runda med mina inlines. En tur i shorts och bandeu-tröja på 40 minuter bjöd på ordentlig värme och förhoppningsvis lite bränna. Mot slutet av rundan valde jag att avnjuta min lunch, som var en taco-sallad med tortilla bröd, vid hamnen och sluka in än mer av solen. Eftersom träffen lades på solens bästa timmar, 13-16, fick jag njuta av den lilla sol som jag kom åt. Strax därefter fick jag skynda mig hem för att hinna med bussen.

När bussen anländer på hållplatsen utanför bestämt gymmet har jag kort om tid innan mötet. Men när jag väl kom in i salen, tillsammans med de andra som tagit samma buss, är det lugnt. Folk droppar in en efter en och träffen startar inte förrän tio över tre. Nu ska jag inte låta barnslig men jag såg inte fram emot träffen alltför mycket då många jag fått bra kontakt med inte skulle dyka upp. Av alla de 30 som från början hade tackat ja till träffen var det bara 17 som till sist kunde. Dels av Fitnessgalan i Stockholm, dels på grund av det fina vädret och andra föredrog kanske vädret. I vilket fall var det få av de som var där som jag faktiskt kände på riktigt. Dock är det alltid roligt med nya bekantskaper, speciellt när man faktiskt klickar med folk så man glömmer den där lilla ensamheten. Men för att återgå; dagens ämne var kost och träning – balansen. Ett hett ämne för många, framför allt mig själv.

Det började med att vår lilla grupp delades upp i ännu mindre grupper, erfarenheterna fördelades blandat. Minst en med debut framför sig i varje grupp och ett större antal med viss erfarenhet. Två frågor slängdes ut som varje grupp skulle diskutera. Den ena handlade om inställningen till efter planerad tävling och den andra hur mycket omgivningen påverkar oss. I min grupp var det svårt att få en syl i vädret då jag är för blyg för att själv ta ordet, men inuti mitt huvud flög tankarna omkring fritt. Det hela handlar ju mycket om att trivas i sig själv, hitta en balans där kroppen och knoppen mår bra tillsammans. Eftersom att jag alltid har brottats med hur jag ser ut, letat efter en egen acceptans, tycker jag att det är svårt att ens föreställa mig hur det kommer att kännas efter tävling. Kommer jag att hitta något jag känner mig bekväm i? Kommer jag kunna acceptera att tävlingsformen bara är just en tävlingsform? Än nu tycker jag att det är svårt att vara nöjd och därför blir det nästan läskigt att tänka på hur det kommer att kännas när ens mål väl är passerat. Hur ska man hantera det? Samtidigt är det viktigt att tänka på det. Även om det är svårt att se eller acceptera är jag nog en av de många som ligger i riskzonen för ortorexi. En skev självbild och träningsnarkoman som får ångest av att äta ”fel” eller ”för mycket” – jupp det passar in på mig. Tur att man har folk vid sin sida och förhoppningsvis en coach som hjälper till med en motsatt-diet. Även om det känns som att den där acceptansen av min egen kropp aldrig kommer att existera hoppas jag på en slags balans där jag i alla fall känner mig hyfsat bekväm. Eftersom jag ska tävla igen i höst kommer jag inte hinna ligga för mycket på latkudden utan det blir ändå viktigt att hålla mig till en bra kost. Där har jag också tur i och med att jag som person inte är alltför förtjust i godis eller skitmat. Vilket förhoppningsvis gör att min eftertävlings-form inte blir sämre än min innancoach-form. Det är i alla fall mitt mål som jag funderar på att landa i, att ha samma vanor innan och ett liknande utseende men med en mer muskulöskropp.

Vad gäller omgivningen som ser jag den som en klar faktor. Jag har valt att bli en mycket offentlig person när det kommer till min träning och jag delar glatt med mig. Men precis som dök upp under träffen så skulle jag aldrig posta en bild ur en kassvinkel som jag själv vet inte genererar ”likes”. Det är ju en sorts boost, att få många likes på en bild och känna sig nöjd över vad man lyckades fånga på bild. Oavsett hur förvridet det än må vara. Jag är ju inte heller den enda – vem vill inte ha bekräftelse liksom? Alla tycker väl om en komplimang och de flesta som väljer att gå ut med en bild vill ju ha respons. Så självklart finns det en press om att man måste se bra ut. Men sedan anser jag att den största pressen lägger man på sig själv. Sedan jag gick ut med att jag skulle tävla och visa upp min fysik på scen får man allt oftare höra ”du som är så fitness” följt av en fråga. Ibland kring maten man käkar eller råd någon vill ha. Det sätter press på en. Man måste ju vara ”fitness” – det har ju blivit en image. Något man vill leva upp till i varje sekund och där kommer den egna pressen. Pressen som stiger en upp över huvudet och sätter käppar i ens hjul. Exempel på detta var för mig redan i morse.

När jag vaknade ställde jag mig som sagt på vågen och fotade. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har vågen aldrig varit min vän och jag mår inte bra av att själv bokföra min vikt. Bilderna tyckte jag var bra och det ser ut att gå åt rätt håll, men vågen höll inte med mig. Ett kilo uppåt, vilket inte bekymrade mig alltför mycket förrän coachen frågade om det, Även om det inte är mycket och coach frågade snällt satte det grillor i huvudet på mig. Vad har jag gjort? Vad är det som jag har lagt på mig? Fortfarande sitter jag här med en liten klump i halsen, speciellt när det är cheat day. Jag gillar kakor, oja, men jag gillar inte att skämma bort mig själv. Det hör la till mitt skeva ideal. Det gör det så svårt att glädjas åt mina små fuskdagar. Speciellt när en sak som denna dök upp… Jag får leva ut kvällen och förhoppningsvis visar kalipern på positiva resultat imon…

För den som vill veta mer av dagens träff och dess information får gärna höra av sig privat!

Bara för att muntra upp mig själv kör jag en #tb med jämförelse.

Ena bilden från idag, vecka tio med coach och två veckors underskott, vs. bild från första veckan. Förhoppningvis ser ni vilken som är vad!

Omega 3

Jag tänkte att vi börjar denna recension lugnt och börjar därför med ett kosttillskott som inte bara används inom träningsvärlden. Ni har antagligen hört att Omega 3 är bra och att det finns i massa produkter för att göra dem ”bättre”. Exempel på dessa är smör. Men vad är det som är så bra med Omega 3?

Först kan i prata om vad det är. Omega 3 är en fett som finns i fiskar. Den har flera olika effekter på kroppen men de mest utstickande är att de hjälper hjärnan, eftersom en stor del av den är uppbyggd av Omega 3 fetter, samt att nivån Omega 3 i kroppen påverkar inflammationsnivån. Tyvärr är det så att med vår västerländska kost får vi inte i oss tillräckligt mycket av dessa fetter och därför är Omega 3 tillskott rekommenderat till alla för att bibehålla en bra hälsa.

I våra kroppar finns det miljarders, miljarders av celler eftersom det är vad vår kropp består av. Runt dessa celler finns ett membran som delvis är uppbyggt av Omega 3. När vi äter Omega 3 tillskott blir cellerna starkare och på så sätt också kroppen och därav minskar risken för inflammationssjukdomar. Exempel på dessa är eksem, astma, allergier, reumatism och tarmsjukdomar. Jag själv lider av dåliga leder och tar detta ihop om att de i längden blir bättre.

Som sagt är en stor del av hjärnan uppbyggd av Omega 3 och ett ökat intag av Omega 3 har visat tydliga ändringar i hjärnan. Exempel på dessa är att risken av att hamna i depression minskar och personer som lider av Alzheimers har påvisat att Omega 3 bromsar utvecklingen.

Dessa två är dock bara ett par exempel på fördelar med Omega 3, för flera googla! Som sagt behöver man inte träna för att ta dessa utan det är bra att ta de i vilket fall. Rekommenderar!

BCAA

Nu tänker jag inte ge mig in på några riktiga detaljer kring detta tillskott eftersom det just nu existerar en livlig debatt kring om det är bra eller inte samt om det är BCAA eller EEA som är grejen. Olika undersökningar säger olika saker och därför är det svårt att fastställa något som är korrekt. Jag kör på BCAA, är nöjd och säger därför att jag kan rekommendera det.

Så först, vad är BCAA? BCAA är en förkortning av de förgrenade aminosyrorna, Branched Chain Amino Acids, om innehåller då leucin, isoleucin och valin. De är tre av åtta aminosyror som klassas som essentiella och är därför livsnödvändiga. Aminosyrorna kan vi enbart få i oss genom kosten och ibland kan det vara nödvändigt att använda sig av tillskott.

Av de tre aminosyrorna som finns i BCAA är leucin den som är viktigast för proteinsyntesen och motverka muskelnedbrytning. Vid hård träning sjunker nivon av BCAA i kroppen vilket gör nivåerna skeva och kan resultera i mentaltrötthet, vilket ett tillskott kan förhindra. Vilket är den mest utstickande effekten för mig. Jag kan vara hängig under eller innan ett pass och en liten boost i form av BCAA brukar hjälpa mig upp på fötter igen.

I min vardag ska jag få i mig en-två portioner BCAA för att boosta mig på de långa eftermiddagarna eller förbereda mig inför att dra av ett tyngre pass. Dessutom är det ett mumsigt ”snack” om man hittar rätt smak, speciellt nu i den varma vårsolen. Vilken BCAA som är bäst och mest prisvärd är väl upp till var och en men BCAAn från Body Science är att rekommendera. För de som verkligen inte gillar bismaken av aminosyrorna bör testa Swedish Supplements eller Extend. Rekommenderar!

Casein

En stor pelare i mitt kostschema är casein. Det är ett proteintillskott som är till för att fylla macros kvoten när det kommer till protein och på så sätt motverka muskelförtvining samt hjälpa kroppen att bygga på musklerna. Det som gör casein protein så speciellt jämfört med vanlig whey är bland annat kvalitén men framför allt konsistensen och smaken.

Till att börja med kan jag säga att casein proteinet är bättre eftersom det är anpassat för känsliga magar och därför laktosfritt. Eller ja, de har tillsatt laktasenzymer i pulvret, det vill säga de enzymer som laktosintoleranta saknar, vilket gör att personer som jag kan njuta av tillskottet. Att det sedan är ett långsamt protein med stor mättnadskänsla gör detta till ett perfekt tillskott under dagen då det kan finnas med i måltiderna eller ersätta mellanmål. Eftersom proteinet är långsamt ligger det kvar i kroppen under längre tid och den krämiga konsistensen bidrar till en längre mättnadskänsla. Man kan alltså helt enkelt göra sig en tjockare shake och stå sig på det ett bra tag utan vidare hunger. Men eftersom denna speciella konsistens är kombinerad med en ljuvlig smak är det också ett tillskott man kan göra roliga ting med. Vad menar jag med detta då?

Jo alla mina himmelska roliga recept har caseinet som huvudingrediens. Detta eftersom det gör min färdiga produkt eller måltid fluffig, mättande och mumsig. Ni har ju sett bilder på min gröt, min stekta gröt (aka bröd) och pannkakor. Och inte för att ge mig en alltför stor klapp på axeln kan jag själv säga att godare frukostar eller kvällsmål finns inte. För att bevisa detta delar jag med mig av ett av mina favorit-pannkaksrecept som endast tar fem minuter att göra – testa det!

Vanilj- och blåbärsproteinpannkakor

20 gram Body Science Casein med smak av Gammaldags vanilj

100 gram äggvita

50 gram blåbär

Vispa Caseinet med äggvitan ordentligt med en ballongvisp. Det ska bildas en tjock konsistens, nästan som proteinpudding. Och orkar du inte vänta på att pannkakorna ska stekas kan jag säga att denna ”puddingliknandesmet” är minst lika god i denna form. Vilket betyder att är du galet hungrig – ät redan nu! Men väljer du att vänta så är det också gott. När du känner att smeten är jämn och fluffig, ta fram en stekpanna och lägg i en gnutta kokosolja eller någon annan form av non-stick. Lägg upp klumpar som är ca 1msk stora och försök att platta ut dem en aning. Man kan addera blåbären direkt i smeten och steka med dem i men jag tycker att det är godare att försiktigt toppa den kladdiga sidan av pannkakan med blåbär under tiden som undersidan steks. Ungefär 30sek-1min på vaddera sida och voíla!

Riktigt mumsigt sätt att avsluta kvällen på!

Som jag nämnde har jag inspirerats av en före detta kollega och vän. Även hon bloggare med en mer brinnande passion för rampljuset. Efter att ha sett henne ta upp detta ämna klokt och kortfattat tänkte jag ge mitt stöd och hänge ett par rader åt samma problem.

Till att börja med kan jag väl inleda med att fråga; jag kan inte vara den enda som fått en kuk i inboxen? Ni vet, den där sliskiga bilden på en glänsande och styv lem tagen från en osmickrande vinkel som bara får en att vilja kräkas. Om ni ännu inte sett detta – jag gratulerar! Men var beredd, den är på väg. Allt kan börja med ett oskyldigt ”hej” följt av ”vad gör du?” vilket kan verka harmlöst och charmigt. Det är ju ändå vardagliga frågor som man kan få av vem som helst. Pang och vips så har du sedan den där lemmen på skärmen. Ibland så kan ju frågorna gå längre till typ ”vad har du på dig?” eller ”favorit positionen?” och här spelar det ingen roll vad du svarar. Du kan skriva ”dra åt helvete” och ändå få en fuktig kuk till svar. Självklart följer ju det av ”kossa” och ”du var ändå äcklig” när du som tjej väljer att inte svara eller förklara hur patetiskt det är. Men det bästa är ju självklart när denna random människa inte ens skriver till en utan skickar en snuskbild följt av en fråga. Som om den där styva lemmen vore en bra konversation startare. Och nu tänker väl någon ”åh vad hon överdriver” men nej du. Jag öppnade ”den hemliga inboxen” på facebook och där låg just detta.

En sådan där osmickrande bild på en rosa och sliskig lemm följt av frågan ”har du silikonbröst?”. Min första tanke är ju självklart ”usch” men sedan undrar jag vad människan ville med denna bild. Vad för svar förväntar han sig? Att denna person sedan är så dum att han väljer att skriva till mig på Facebook där jag kan se allt om honom är ju tragiskt. Där jag kan se hans fulla namn tillsammans med hans bostadsort och jobb. Där jag också kan se att vi har gemensamma vänner. PINSAMT. Och varför får jag dessa bilder? Vem har gett dig rätten att trakassera mig med ditt könsorgan? Tillskillnad från dig har jag dessutom respekt nog, trots denna kränkning, att inte gå ut med ditt namn.

Som min modell, blogg och make up artist till vän Frida KV så enkelt beskriver på sin blogg – ”Jag SKA bli respekterad oavsett om jag så är naken eller ha på mig niqab”. Ingen av oss förtjänar kommentarer om hur vi klär oss eller lägger upp bilder. Ingen av oss förtjänar att få din kuk upptryckta i våra ansikten för att vi gör det vi gör. Inte vi, inte någon tjej, inte någon förtjänar att bemötas av detta.

          ”Jag tycker att människokroppen är fin 

           Jag tycker att MIN kropp är fin” Frida KV

Bara för att vi gillar oss själva, visar vad det är vi gillar och älskar att skryta om det vi faktiskt tycker om med oss själva ger det inte er rätten att objektifiera oss. Halvnakna tjejer på tv, i tidningar och reklam är okej. Att se ner på kvinnan, att klampa på henne och objektifiera henne är okej. Eller? I alla fall så länge hon inte ses som en person utan som ett objekt. Vad vi idag ser i samhället bekräftar det. När jag av egen vilja, eller någon annan för den delen, lägger upp en lättklädd bild är jag hora. Men när tjejen på tv:n springer halvnäck på stranden eller kvinnan på tidningsomslaget visar upp en alldeles för skir blus är det mode. Är det så här det ska vara?

Avslutningsvis vill jag bara säga; oavsett vad jag lägger ut på min instagram, facebook eller blogg så ger det inte dig rätten att se mig som ett runkobjekt! #intedittrunkobjekt

I vilket fall så var det dags för min tredje slakt med coachen. Taggad till tusen vaknade jag på morgonen och lydigt åt min nya favorit frukost. En aningen torr matlåda med tonvis av grönsaker slukades snabbt till lunchen och framåt eftermiddagen, innan själva passet, tryckte jag i mig  mina riskakor med honung. Något av det godaste på hela dagen för den delen! Som vanligt anlände jag alldeles för tidigt till gymmet, sådär en halvtimma innan passet var jag på Frölunda. Dock bra nu för tiden snarare än segt då jag ca tjugo minuter innan passet behöver trycka i mig mina aminosyror. Jag som är så otroligt känslig mot sötma har märkt att BCAA inte är lätt för mig i den stora mängd jag ska ha. Sedan är jag inte värst bra på att halsa så får blanda ut min BCAA med ca en liter vatten och då behövs verkligen de där tjugo minutrarna. Att dricka överhuvudtaget är inte något av en talang utan snarare tvärtom. Dessutom går den största delen av tiden till de kommande kisspauserna snarare än drickandet. När väl Mikael dök upp, punktlig som vanligt, var energin på topp och därefter kom ett riktigt helvetes pass.

Vi hade sedan innan kommit överens om lågt tempo och inga intervaller eftersom att jag precis frisknat till. Som uppvärmning och inledning tog vi tag i markböjen, något som jag själv inte känner mig bekväm med att köra. Därför blev det fokus till en början på att titta på min teknik. Det började på 40kg, precis som jag själv gör, för att se min teknik. Förvånat nog gick det bra och jag blev överröst av beröm. Efter ett par set låg vikten tillslut på 65kg med tre fina reps. Jag är starkare än jag tror och är riktigt bra på att mesa så detta gjorde mig så otroligt glad! Framöver lägger jag vikten på 50-55kg och jobbar mig försiktigt uppåt. Detta blev en grym start för passet som drog vidare med latsdrag i olika varianter och rodd. Efter att ha super setat i flera veckor blev kroppen helt paff av denna maxning i alla övningar och pumpen var brutal, framförallt i underarmarna. Under flera övningar, när händerna var bedövade av pumpen, slant redskapen iväg eftersom det inte gick att hålla i längre. Händerna bara gled och det fanns inte en chans till att jag kunde hålla emot. Galet pinsamt och galet härligt! Coach min lyckades dessutom fånga min jobbande och pumpade rygg på film och ligger ute på hans instagram

Efter passet var det dags för min andra kalipermätning för att se om något förändrats. Som jag nämnt i något inlägg tidigare fick jag inte veta vad min procent låg på första gången men det resultat jag fick igår var i vilket fall positivt! På alla punkter i kroppen, nästan, har jag minskat i procent, vikten har återigen gått ner på grund av förkylningen och den totala procenten är otroligt fin. På mina 167 centimeter ligger morgonvikten på 57.9kg och fett procenten på 15. 15! Det är otroligt, bara ca. 2% kvar till tävlingsform som det går för mig nu verkar det inte vara några problem alls. Taggad till tusen, äntligen ska mina års slit på gymmet göra sig hörda på riktigt!

Till vänster sida, min morgonform idag, till höger, min form från första veckan med coach

Lägenheten som jag nu flyttar in i fick jag som ett brak ner i knät och genom ett hastigt beslut har jag nu lämnat boet. Efter en månads packning och förberedelse är man nu här. Jag kan ju säga att det är tur att man är sparsam, eller som man nedvärderande skulle kunna kalla snål. Nu finns det bara en sak kvar att pricka av innan man räknas som fullständigt vuxen. Jag har jobb, pengar, en lägenhet, har fyllt 18 och besitter ansvarsfulla egenskaper. Och om enbart två månader får jag ett papper som visar på att alla år i skolan lönade sig. Snart är det dags för studenten och då har jag kvalificerat mig som 100% vuxen!

Det senaste året har haft så mycket att erbjuda och snart försvinner en stor del av mitt tidsengagemang. På bara ett år har jag haft fyra anställningar, prickat av det kämpigaste året på gymnasiet, skaffat lägenhet samtidigt som jag har satsat på träningen. Mitt liv tar aldrig riktigt en pause och tiden flyger iväg. Dock är det nu andra gången sedan detta år började som jag tvingas att hålla mig hemma. Precis som sist är jag sjuk, nu i snart en vecka, men till skillnad från sist har jag nu lyckats fördriva tiden. I onsdags fick jag nyckeln till lägenheten, i torsdags blev det ett besök till Ullevi och fredags IKEA. Sedan dess har det varit fullt skå med att skyffla in saker, möbler och städa. Än är det inte klart men i väntan på fler möbler är det omöjligt att få undan allt. Jag längtar till den dag då det ser beboligt ut här och man har lyckats sätta sin egen prägel. Detta är inledningen på mitt nya liv! En tjuvkik på lägenheten finns nedan till Detta är innan mina egna möbler kommit på plats!

Efter att ha legat i med tjat på min coach, förlåt mig, har jag äntligen fått ett kostschema! Förhoppningsvis blir min energi bättre, vikten slutar minska och musklerna börjar växa. Första foodpreppen gjordes i förrgår och igår morse fick jag testa på den nya frukosten följt av dagens alla mål. Fortfarande tvingas jag hålla mig borta från gymmet men jag hoppas på att återvända till på onsdag och låta kroppen få jobba på riktigt igen! Kan ju säga att frukosten är den bästa hittills

Det hela stora började någon gång runt 13 års åldern när jag blev mer medveten om min kropp. Jag kommer ihåg hur det började med att jag hörde tjejer som var hälften så stora som mig beklaga sig över sin storlek. De kallade sig själva tjocka och slutade äta. I matsalen, fram tills denna tid, var jag ett riktigt matvrak. Jag åt mer än killarna, blev ofta sådär två fulla tallrikar och ett flertal knäckemackor. Det var inget jag tyckte var fel. Eftersom jag spelade fotboll och hade hört att mat var viktigt så åt jag mig alltid proppmätt. Dels för att orka med dagen och alla träningar men också för att det var gott. Jag var aldrig speciellt stor, jag var väldigt normalbyggd för min ålder och undvek fet mat samt läsk. Så det fanns aldrig något för mig att oroa mig för. Men just det att andra tjejer, mindre än mig, beklagade sig påverkade mina matvanor. Jag slutade med knäckebröd och stannade på en tallrik mat per lunch. Även hemma drog jag ner på matflödet och ett av mina fokus blev vågen. Speciellt när tjejerna i min närhet började blanda in vikt och diskutera den. Dessutom smittades jag av fåfängan runt om mig och prioriterade smink framför frukost. Som tur släppte detta en aning för mig, jag hade kvar mitt kontrollerade matintag men jag tyckte inte att vikten var viktig. Så länge jag tyckte om min kropp klarade jag mig.

När jag blev tillsammans med min första kille vid 15 årsålder blev det värre. Jag blev mer öppen till skit som chips och energidricka, vilket gjorde att själva maten minskade. Jag räknade aldrig kalorier men jag gissade. Åt jag en halv påse chips åt jag en halv portion mat. allt för att balansera det hela. Dessutom blev min kroppsform viktigare för mig. Dels för att denna killen gav mig hintar om att träna upp rumpan och magen vilket, på grund av hans högre ålder, hade stor inverkan på mig. Återigen föll jag i fällan om vikt och matfokus. Än värre blev det det sista månaderna med honom och under uppbrottet. Jag kände mig misslyckad och mycket skyllde jag på mitt utseende. När jag träffade min nuvarande kille åt jag i princip inte frukost. Kanske två dl yoghurt eller en macka innan skolan. Dessutom vågade jag inte äta i närheten av han i början. När det blev middag med han och familjen var mina portioner så små att de var uppätna efter fem minuter. Som exempel kan vi ta tacos. Jag fyllde en halv tortilla, åt den och sedan glodde jag på de andra. När vi tillsammans började träna mer aktivt på gym försökte jag att vara mera nyttig. Välja bort bröd, minska pasta osv för att ”tighta till” kroppen. då var jag kanske 16. Tränandet var mer för att hålla mig smal. Eftersom jag hade hört hur mycket socker det fanns i yoghurt, inget jag själv kollade upp, åt jag det någon gång ibland. det blev en del havregryn gjord på en dl gryn och vatten. Till sist gick det lite för långt och när jag väl sov hemma åt jag bara frukt till frukost. Vid detta tillfälle stod vågen på 63kg till mina 167cm. Jag var varken underviktig eller ens i närheten men min relation till mat var riktigt dålig. Någonstans i mitt huvud hade jag bestämt mig för att väga som jag gjorde när jag var 13. För då var jag smal och liten. Vad jag inte tänkte på var att jag under dessa tre år blivit mer kvinna, fått större bröst och mer höfter. Jag skulle väga mer än då men det var inget som jag var mottaglig till att höra på.

När jag väl bestämde mig för att försöka bygga mer muskler på gymmet året senare ökade mina matportioner. Mycket tack vare min partner idag då han konstant tjatade om min minimala matkonsumtion. Jag hatade att höra det då och jag hatar att höra det nu men det har faktiskt hjälp mig. Även om jag äter mer nu är det fortfarande inte tillräckligt. Fortfarande hemsöks jag av hjärnspöken och vågen är inte min vän. I mitt huvud är jag låst till att alltid väga under 60 kg, av någon anledning, vilket gör att det är svårt att äta. Speciellt när jag väger mig själv en gång i veckan. Tyvärr förlitar jag mig till den där förbannade maskinen istället för mått och bilder. Igår hade jag gått ner 0.4kg sedan förra veckan vilket inte är positivt. Det är ju nu jag ska bygga! Frossa, äta och öka i vikt för att kunna bli perfekt senare. Det är nu jag måste utmana mig själv. Jag har haft fria tyglar till maten av min coach då min vikt är hyfsat stabil men nu har jag själv tagit beslutet att använda kostschema. Mina pass har blivit löjligt tunga sedan det nya schemat, då menar jag inte fysiskt utan mentalt och kroppen ligger oftast på låg energi. Jag hoppas på att vända detta och jobba upp mer muskler!

Gårdagens formcheck och posering på gymmet står för bilderna

Som ni kanske skulle ha kunnat gissa er till är det en tränings tidning som jag med hjälp av ett fåtal elever skapat. Jag har fått ha min egen redaktion och agerat redaktör med sista ordet samt haft ansvar för utformningen. Vilket jag har tyckt varit hur kul som helst! Det är sådant här jag vill jobba med. Det är sådant här som jag drömmer om att göra och att kunna synliggöra mina arbeten. Därför har jag faktiskt valt att publicera den själv online, även om den inte är tryckt och klar i skolan.

I tidningen har jag fått intervjuer med Amanda Wallace, som ska tävla för MM-SPORTS i Body Fitness, Ronja Andersson, som tävlar i styrkelyft och pryder två uppslag, och Monir Hejazi, som också tävlar i kroppsbygge. Dessutom diskuterar jag basövningar och ger instruktioner för hur de bör utför. Sedan bjuder jag på tre recept, varav en varmrätt med nyttiga chocken nuggets och två efterrätter i form av kakor. Till sist bjuder jag på en egen utformad reklam för ett hitte-på företag. Ta er gärna tiden och titta! Länk finns i bilden

Sedan funderar jag på att hålla tidningen vid liv som en hobby efter studenten och fortsätta publicera den på nätet. Så om det är någon mer atlet som känner sig manad att intervjuas inom sinom tid så är det bara att kommentera eller höra av sig till mig! Ha tålamod med mig i och med att det är en hobby kommer de inte att publiceras speciellt ofta. Jag hoppas fler än jag kan se detta som en rolig grej och haka på!

Some of you may know that I am soon going to graduate from secondary school. What you may not know is what kind of education I get. Almost three years ago I chosed to study a form of social science with a hint of media, which means I kind of study to become a journalist. On my journey I have to write some huge papers and rapports about different subjects. And some of these assignments have been fun. For example the last one, when I had the chance to write and edit my own magazine.

Writing is one of my huge passions and if you could understand swedish you may have noticed that on some of these updates. I love to create perfect texts were you can just dream away and en dup in a different world. Painting with words. So you can only imagine my joy when I was handed this assignment. I am proud of my work and to honor that I have created a site were I will publish it and maybe continue publish magazines. In the picture above there will be a link.

Till att börja med kan jag berätta om de träningsrelaterade händelserna. Det har passerat två poserinsgträningar sedan jag skrev här. Den ena med hela bikini-trruppen, vilket var i helgen som precis passerade. En större träff med goodie-bags, domare från SKKF och bikini brudar från landet runt. Jag blev överraskad när någon från Halmstad hade tagit sig tiden att åka upp till det underbara Götet men ännu mer chockad när en annan hade rest enda från Norge. Det visar på hur stora, seriösa och passionerade tävlande vi har. Som vanligt var jag tidig, också denna gång klämde jag in ett träningspass strax innan men trots det hade jag massor av tid över. Återigen var vi på Nordic Wellness Frölunda och i sofforna vid entrén satt jag i 30min och göttade mig med en bar och banan. En och en ramlade tjejerna in. Nu har man ju börjat lära känna varandra, eller i alla fall känna igen varandra. Det är inte lika nervöst att hälsa eller prata längre och man börjar känna sig mer hemma. Denna träff var betydligt mycket längre än de tidigare. Från den vanliga entimmas-träffan till en större denna dag på tre timmar. Men det berodde ju självklart mycket på syftet. I vanliga fall poserar vi lite fint med varandra och korrigerar tillsammans poserna. Denna dag gick vi mer igenom regler, kontrakt och fick möjlighet att prata med en domare. Ett mycket givande tillfälle och det är skönt att man så pass långt innan debuten får möjlighet till sådan här information. Vad man hör runt om är det vanligt att man börjar med saker och ting, förutom träningen, väldigt sent och att det kan bli stressigt. Inte minst att man missar viktiga punkter och därför är jag tacksam till de träffar som finns och jag försöker verkligen suga åt mig ordentligt av all information.

Som jag nämnde i min inledning hart jag haft min första riktiga träningsträff med coachen. Ett hårt benpass med träningsvärk under hela den vecka som följde. Super-setande till max och något jag inte är allt för van vid. Vilket snabb märktes under passet. Helt slut efter halva passet men där tog det ju inte stopp. Denna underbara Mikael Hamrin vill ju inte mer än se mig lida och pina. Det var nämligen så att jag under min demo på MM-SPORTS Frölunda torg stötte på coachen och påstod att jag inte svettas. Det var något han lovade att motbevisa. Så ni kan tänka er vilken underbar klump i magen jag hade minuterna innan själva passet. Och självklart gav jag han ett stort, gott skratt. Enbart fem minuter in på passet glänste pannan, efter halva passet pustade och frustade jag medan kläderna var genomvåta. Mot slutet upphörde mina ben att existera. Anledningen till att benpasset tog slut var inte på grund av att han var färdig med mig. Nej, det var eftersom mina ben inte klarade mer. Som tidigare nämnt har jag problem med knäna och svag muskulatur kring dem så mot slutet kunde jag inte ens genomföra simpla kick-backs. Mina ben var så slut att knäna bara böjde sig i maskinen, jag klarade inte av att hålla dem raka. När Mikael äntligen avbröt passet sa han ”Nu är det dags att vila”. Jag smålog och tänkte ”Yes! Eller va…”. Förvirringen läckte nog ut i mitt ansikte för med ett flin säger han ”Ja, jägarvila”. Så mot en väg for det, ner i 90 grader och bara att hålla. Vid detta laget kunde jag inte ens känna mina ben vilket resulterade i att jag utan problem satt av de första 30 sekunderna. Vilket inte gjorde coachen nöjd. Han hämtade en viktplatta på fem kilo och placerade i mitt knä. Även dessa 30 sekunder passerade utan problem. För två sekunder försvinner han och kommer tillbaka med en vikt på 15 kilo istället och bryter ut i ett nytt flin. Jägarvila med 15 kilo i knät är inte allt för skönt. Jag må ha gjort denna övning tidigare i mitt liv på grund av fotbollen men aldrig med en vikt och aldrig har jag suttit så fint. Det kan ha berott på att känseln i benen var borta eller på att jag ville bevisa vad jag går för. I vilket fall blev det en hel minut med den jädra viktplattan och när jag väl reste mig upp föll jag i princip framåt.

Någon vecka senare träffade jag coachen igen med denna gång för posering tillsammans med hans andra adepter, då i Body Fitness klassen. Ett roligt, givande och spännande tillfälle där jag som ensam bikini brud fick visa vad jag gick för. Under detta tillfälle fick jag också utföra min första kaliper-mätning. Pirrig och nervös drog jag av mig tröjan och han nöp mig lite här och där. Jag är nog inte ensam om att vara väldigt medveten om min kropp och känna press vid liknande tillfällen. Trots att jag har ett hyfsat starkt självförtroende har jag tidigare i mitt liv haft svackor och brottats med min vikt mentalt. Så en sådan här sak kändes nästan lite farlig att göra, just eftersom jag vet hur jag kan bli. Men det var inga speciella konstigheter här inte. Eller det tror jag inte. Tre punkter tog coachen upp som jag borde tänka på. Han såg under mätningen att jag behövde sova mer, dra ner aningen på kolhydraterna och att min lever verkade stressad. rätt fascinerande att allt detta går att utläsa från en mätning och i hemläxa fick jag en tillsägelse att sova mer. Och det är ju inget att klaga över! Dock missade han att nämna min fettprocent, om det var omedvetet eller inte är la att fråga sig men än så länge är inte procenten allt för viktig.

Nu börjar inlägget bli aningen långt och därför avrundar jag med att presentera nuet. I förra veckan fick jag hem ett jättepaket från MM-SPORTS med massa nya härliga produkter. Förutom casein och kosttillskott hade jag klickat hem en hel del nytt till garderoben. Alla nya MM-tights är nu i min ägo men också en av de nya team-linnena. Dock lanserades de nya fina lysande rosa linet och sport bhn några dagar för sent men jag rekommenderar er verkligen att i alla fall testa dem. En perfekt färg till sommaren som låter brännan synas ordentligt. För att koppla ordentligt till nuet ska jag troligen träffa mister coach idag och köra igenom ett pass. Hoppas jag lyckas ta mig hem efter. Ciao!

En underbart fin bild med goa Amanda Wallace

För ungefär två veckor sedan såg jag att MM-Sports Frölunda torg ännu inte hade fått in någon anmälan från en atlet om provsmakning. På ren impuls skickade jag iväg ett meddelande med mitt intresse och vips var jag insatt. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte eller hur det hela skulle gå till. Det jag visste var att jag skulle göra något jag annars inte trivs med. Det tog sedan därefter en god tid innan information kring eventet skickades ut. I torsdags plingade mobilen till och jag hade fått ett meddelande innehållande allt från hur det hela gick till till vad som skulle ställas ut med respektive länkar. Det första jag tänkte var ”vad fan har jag gett mig inpå?”. Min tanke kretsade inte kring själva momentet av utställandet utan mer kring tiden innan, själva förberedningen. I vilket fall skickade jag iväg ett kort mail till butiksansvarige i Frölunda och kort därefter uppdaterades deras Facebook flöde. En bild på det olika produkterna dök upp och delar ur mitt långa namn, han hade missat att lägga till mitt ena efternamn men det är bara jag som är petig. Det var nu jag riktigt fattade att det var på riktigt och att blyga jag skulle söka kontakt med främmande människor och ”övertala” i dem olika produkter. Nu i helgen skulle jag synas på riktigt, utanför mobilskärmarna.

Min första tanke så här i efterhand är nu att jag kunde ha gjort hela den här dagen en aning lättare för mig själv. Det var nämligen så att jag igår bestämde mig för att åka till Kungsbacka och sova hos min pojkvän. Det tar ungefär strax över en timma från honom till Frölunda torg och timeingen med bussarna är fruktansvärd. Jag kunde lika gärna sova hemma och tagit en direkt buss på knappt 25 minuter dit men icke-sa-nicke. Dessutom skulle det ju också tränas. Så imorse ringde klockan sju, jag har inget emot att gå upp tidigt en helg men jag anser att väckarklockor inte bör användas innan nio om det är nödvändigt. Till vänster om mig sover min snarkande och djupsovande kille. Efter lite sparkar och tjat kliver han äntligen upp och en skral frukost slinker kort därefter ner. Ett tyngre rump-pass blev det därefter, fortfarande ben hela veckan p.g.a. min axel. Stressandes åker vi båda halvfärdiga från gymmet hem för att slänga i oss en lika skral lunch. Skyndande hoppar vi in i bilen och med skjuts till Mölndal får jag sedan sitta på en halvtimmes bussfärd. Det vill säga att jag faktiskt på dit vägen lyckades undkomma de hemska bytena. En halvtimma tidig smiter jag in på butiken och presenterar mig. Med fjärilar upp till struphuvudet smiter jag in i personalrummet och börjar förbereda alla provsmakningar, En protein-pudding gjord på vatten och vårt nya Platinum Protein, som är hälften långsamma och hälften snabba proteiner, var bland dagens favoriter. Efter en omgång av sprinklad kokos, skakade aminosyror och klumpgt spritsande var provsmakningen igång. Jag kan ju säga att pinsamheterna började med en gång. När jag, vid mitt bord, böjer mig ner för att lägg mobilen undertill lyckas jag välta ner en drös med vattenflaskor med rumpan från hyllan. Kort efter att jag har plockat upp dessa märker jag att protein-puddingen har flugit över mina kläder. Efter det upprepas den första pinsamheten och det var lite så här den första timman såg ut. Vattenflaskor välte, nya fläckar hittades och en lite smått road personal som höll ett vakande öga. Som om inte det vore nog dök coachen upp och en bild togs kort därefter med mig och folk ur teamet. Jag kan ju minst sagt säga att de första 100 minuterna kändes brutala. Dessutom dök det ju upp kunder emellan så jag behövde ständigt samla mig för att locka in dem vid mitt bord.

Nu var det kanske inte så hemskt som jag upplevde det. Dessutom var det ju bara i början. När jag lyckades släppa nervositeten lyckades jag istället samla lite självförtroende och jag kände att allt släppte. Nu när jag tänker efter är jag faktiskt nöjd med min prestation. Det är ju bara så att jag minns det värsta delarna och så är det väl alltid. Men jag tycker och tror att detta var något bra för mig. Dessutom kom flera underbara människor förbi. Att få se min små-förvirrade farmor komma gåendes mot butiken för att enbart hälsa på mig värmde djupt. Att min mamma och hennes sambo åkte en halvtimma för att bara se mig gav mig glädje för dagen. Jag är redan sugen på något mer sådant här och den gången ska jag undkomma alla pinsamheter!

Dessutom var det dags för första formkollen idag. Ett par bilder flög iväg till bästa coach Mikael Hamrin och imon är det premiär för honom att ha ihjäl mig… Kanske inte så pass brutalt men han har lovat på att min lilla kaxighet kommer att vara som bortblåst. Detta kunde kollegorna på Frölunda Torg intyga. Det bli en hård natts sömn och en riktig uppladdning med mat när klockan ringer.

Inte för att sätta mig själv i god dager men jag är faktiskt en riktig liten kämpe. Jag går mitt sista år på gymnasiet samtidigt som jag jobbar på gym och Ica. På det tränar jag ju sedan också vilket gör att mina dagar är fullspäckade. I helgen under arbetet, då på Ica, flöt rutinerna på som vanligt. Lite försenade var vi allt men vi stod alla där och kämpade med att få upp färskvarorna i hyllorna. Under dagen hade jag känt mig trött och seg, mitt tempo var ohyggligt långsamt och jag bidrog tyvärr en del till denna försening. Dock bestämda jag mig för att rappa på framemot sluttimmarna för att komma hem till hunden min. Så där vi alla stod där vid kylskåpen och packade upp tog jag upp ett hyfsat lätt paket. Med min kniv skar jag upp tejpen och öppnade. Där i låg det parmesan ost på 150 gram och de skulle stoppas in i ett lytet utrymma i höjd med mitt huvud. Då rännan för varorna är lite krångliga och tajta valde jag att trycka upp dem en och en. De första tre ostarna gick bra sedan började det strama till i axeln. Jag rullade på den för att mjuka upp muskeln, att stå några timmar vid kyldiskarna eller inne i kylarna får kroppen att stelna till så jag tänkte att det bara behövdes lite ”uppvärmning”. Jag fortsatte sedan att packa upp och runt de sista ostpaketen knakar axeln till och en ilande smärta for längs armen. Och där var det kört. Eller kört och kört, det blir ingen överkropps träning på ett tag. Dock gör det faktiskt så pass ont att jag knappt får upp mobilen ur fickan eller kan ta av mig tröjan själv. I alla fall, det var tur att vi slutade strax efter, trots att min hastighet mer än halverades och att jag rörde mig i ultrarapid. Igår körde jag ben och det var knappt med nöd och näppe att jag klarade det. Att vrida armen gör ont, att lyfta vikter gör ont och att ställa in vikterna i maskinerna gör ont. Efter att ha pratat med min coach blev det bestämt att denna vecka får fokus på ben och rumpa, dessutom lite cardio i form av trappmaskin. Sedan får jag testa på ett liv som vänster hänt vilket blir intressant. Än så länge har jag märkt att detta inte är min grej, höger handen används frekvent i utbyte mot frustrerande smärta och jag ser ut som en stel trasdocka. Skönt att det enbart handlar om en vecka, förhoppningsvis släpper stelheten tidigare! Men som ett plåster på såren, snarare för er än mig, tänkte jag nu dela med mig av ett recept på chokladbollar utan socker!

Sockerfria Chokladbollar!

Chokladbollar är något vi alla är riktigt vana vid men som tävlande, dietande eller bara nyttigmatuppskattare kan det vara svårt att unna sig något så sött och fettigt. Jag själv älskar verkligen chokladbollar och jag hade en period jag stillade mitt sötsug genom att göra en halvfärdig smet och äta med sked… Dock slutade det ofta i magont men för tillfället var det verkligen värt det. Så nu har jag kommit över ett riktigt gott recept på chokladbollar utan socker, smör eller andra stora nyttigheter som faktiskt smakar mums! Dessutom är det baserat på saker som finns hemma, mestadels.

Detta är vad som gäller för en portion stor nog åt min kille och mig, var ett tag sedan vi gjorde dem så kommer inte ihåg hur många det tillslut blev:

1dl kaffe

1dl double rich chocolate casein protein från Body Science

2dl havregryn, vi körde på glutenfria

1msk kakao

Detta är alla ingredienser för att få till den riktigt goa smeten. Precis som med vanliga chokladbollar ska allt enkelt blandas i en bunke. Dock skulle jag rekommendera att börja med halva kaffemängden först och tillsätta mer vid behov. Smeten ska såklart vara jämn och inte allt för lös. Men, som det flesta med erfarenhet av proteinpulver vet, kommer de att vara extra kladdiga. Få dem inte för torra heller utan smeten ska likna den vanliga så gott det går och att forma bollar ska inte vara något hinder. Eftersom de är så pass kladdiga rekommenderar jag att rulla bollarna i toppingen direkt för att sedan läggas åt sidan. Vill man köra på det nyttiga spåret funkar kokos perfekt. Eller så gör man som min gottegris till pojkvän och rullar dem i pärlsocker. De är goda i vilket fall! Klart är de inte identiska till den sockersöta smaken en färdigköpt chokladboll erbjuder men de duger vid sötsug! Enkelt, gott och nyttigt. Kanske till och med ett perfekt snacks efter ett tungt pass? Testa och njut!