Ironman har fokus legat på som sagt, så någon terränglöpning och greppstyrka hade jag inte tränat. Blev inte heller särskilt många hinderbanelopp under året heller, närmare bestämt bara 5 stycken:

Toughest Malmö- 10:a

Tough Viking Köpenhamn – 1:a

Ystad Extreme – 1:a

Strong Viking Roskilde – 1:a

Toughest Köpenhamn – 8:a

Visst hade jag bra resultat med mig i bagaget, men nu skulle jag möta några av världens bästa! Genrepet i Köpenhamn (Toughest) kändes inte heller helt hundra. Jag brottades med en förkylning och jag hoppades bara att det var den som gjorde att jag inte kom upp i min normala löpstandard.

Jag valde att åka sent till Kanada för att inte missa en extra dag med mina barn. Landade inte förrän torsdagkväll och var framme i stugan runt 00.30. Dock inget som påverkade mig nämnvärt

Så var det raceday. Vaknade redan kl 5 och kunde inte somna om. Jag brukar inte bli supernervös, mer taggad. Men när jag vill nåt så mycket och med vetskapen om att jag är i bra form så var jag nästan så nervös så jag kände mig kräkfärdig under förmiddagen. Min start skulle inte gå förrän 11.30 så nervositeten hann såklart byggas upp ännu mer när jag kom till eventområdet och kollade när andra sprang. Jag valde att anmäla mig till min åldersgrupp, 30-34, eftersom att fokus varit på annat i år. Banan var 15 km lång, hade 48 hinder och 900 höjdmeter.

Så blev klockan 11.30 och starten gick. Vi började direkt uppför en liten backe och många sprintade iväg medan jag funderade på vafan dom sysslade med Gjorde som jag brukar, dvs la mig i ett högt tempo utan att dra på alltför mycket. Vi hann inte springa många hundra meter förrän den första rejäla stigningen började, en riktigt hög och brant backe. Längst ner låg jag 5-6:a och efter en liten bit i backen ledde jag. Jag sprang så mycket jag kunde och gick jag så gjorde jag det så snabbt jag kunde – framåtlutad och med händerna på låren. Efter lite hinder och ganska teknisk skogslöpning så skulle vi nerför ungefär samma höjd. Jag såg inte tvåan bakom mig någonstans, men hade inte heller nån koll på med hur mycket jag ledde. Nere vid eventområdet vände vi och sedan var det dags för mångas fasa – en 800m hög stigning med en wreckback som väger nästan 25 kg! Jag började lugnt och det enda jag tänkte är att jag ska bara mata, inte stanna. Efter 400m upptäckte jag att dom kortat av banan där! Hade ingen aning om detta, vilket är lite irriterande för då kunde jag faktiskt haft ett lite högre tempo. Springer på nervägen och ser då andra tjej. Tippar på att hon där är ca 2 min efter.

Nu är det dags att ta sig till toppen av skidbacken! Vi springer både i backen och även mycket inne i skogen. Jag försöker än en gång springa så mycket jag kan, går bara ibland för att vara lite taktiskt iaf. Uppe på toppen kommer första hinder som jag känt mig lite orolig för. Mest för att jag är kort och har lite svårt att nå upp till vissa grejer. Mycket riktigt nådde jag inte upp och man fick inte nudda vissa delar av hindret, men jag löste det till slut ändå utan några större problem. Kommer till nästa hinder som är ett lågt hinder man ska ta sig förbi. Stänger, ringar, rep, utan att nudda marken. På börjar hindret, tar tag i repet och tror jag har längre till marken än vad jag har. Touchar med foten. HELVETE! Får börja om, och tvingas till retry-banan. Frågar folk om jag inte kan gå förbi då jag leder (detta är alltså folk jag sprungit i fatt som startat långt innan mig). Får svaret att dom inte bryr sig. Ska man verkligen behöva stå i kö på VM när man leder??? Orimligt men får snällt ställa mig i kö och det går ruggigt långsamt! Irritationen och frustrationen växer. Efter 10 minuter (jag hade alltså dragit ifrån otroligt mycket uppför) kommer tjej nr 2. Hon klarar på första försöket…. Fem minuter senare är jag igenom och tänker att jag är FAN INTE nöjd med ett silver idag! Jag har ju fattat att jag är en mycket bättre löpare än henne och börjar springa utav helvete. Det är ca 5 km kvar och jag är 5 minuter efter. Jag tänker inte, bara plöjer mig fram i skogen. Springer på nästan allt, kastar mig igenom hinder och betar av kilometerna. När det är ca 1,5 km kvar får jag syn på henne!! Hon går, ser extremt trött ut och stannar och vilar lite innan hon börjar på hindret. Det gör inte jag… När det är mindre än 1 km kvar är jag precis bakom henne i skogen. Hon ser mig och ökar farten. Jag väljer att behålla mitt redan höga tempo eftersom det ändå är en liten bit kvar. Efter en liten bit kommer vi till sista uppförsbacken och hon orkar inte springa. Jag väljer att göra det och är snabbt om henne. Uppför backen med minsta möjliga ledning vänder vi neråt och nu väntar kanske 600m med ganska många hinder, dessutom lite mer tekniska. Än en gång tänker jag inte, kollar inte bak utan ska bara vinna det där guldet nu! En kompis springer bredvid och säger att hon är ca 10 s efter. Jag hör men reflekterar inte nämnvärt. Jag är helt inne i min racevärld och fokuserar på att ta hinderna så snabbt som möjligt, men jag får verkligen inte missa! Kommer till nästa sista hindret som består av två delar. Hon är precis bakom och sista delen av hindret är en form av rörlig armgång som jag sett skörda många offer. Hoppar upp och tar mig fram lugnt och metodisk innan jag svingar till och hoppar sista biten. Nu är det bara en vägg mellan mig och målet! Tar mig snabbt över och springer in över mållinjen, med vetskapen att jag tappat en ledning på 10 minuter och sedan tagit igen fem minuter på ca 5 km! Hade jag klarat hindret direkt hade det faktiskt blivit en kross, nu var jag ynka 12 s före henne. I målområdet är jag osäker på om jag vunnit, jag hade ingen koll på om det faktiskt hade kommit någon annan tjej och gått förbi mig på toppen. Tack och lov kom resultatet direkt – jag var världsmästare i min åldersgrupp efter heroisk löpning (om jag nu själv får säga det : )) och en enorm vinnarskalle. Jag är så glad att jag vägrade nöja mig med ett silver : ) Jag önskar bara att jag fått en ”korrekt” sluttid. Hade varit otroligt kul att mäta sig med tiderna i eliten, jag tror nämligen att jag hade kunnat placera mig riktigt bra!

Nere i mål fick jag först lite dåligt samvete för att jag försökte gå före i kön på toppen. Men alla jag pratat med tycker det är för jävligt att jag fick stå i kö när jag ledde! Och ja, så borde det inte gå till på ett VM. Ännu mer irriterande är det att få höra att vissa som låg bra till i sin grupp fick ett andra försök på den ”vanliga banan”! Det berodde på vilken domare man fick… Riktigt dåligt! Nu löste det sig till slut ändå… Jag har sprungit många hinderbanelopp och ocr-andan har alltid varit fantastisk! Så jag blev förvånad över stämningen på toppen faktiskt. Med det sagt vill jag också säga att det var otroligt många härliga människor på vägen, de flyttade sig på de smala stigarna i skogen när jag kom som en ångvält, flyttade sig på vissa hinder om det var fullt med människor. Så majoriteten var hjälpsam och det väger över! Och känslan att kliva upp överst på prispallen var fantastisk : )

Vill än en gång tacka alla som trott på mig och för alla gratulationer och fina kommentarer jag fått <3

Det jag kommit till insikt med efter IM är iaf att jag vill göra det igen! Inte nästa år, men 2018. Detta är mitt första år som triathlet, första året jag cyklar och faktiskt första året då jag löptränar på riktigt (innan har det bara varit fotboll liksom). Jag känner att med några års träning till så ska jag kunna göra det ännu bättre!

Veckan efter Ironman blev det inte särskilt mycket träning precis… Ville såklart återhämta kroppen och den återhämtade sig förvånansvärt snabbt. Dessutom hade jag en del jobbpass inbokade så det passade bra : ) Exakt en vecka efter IM ställde jag mig på startlinjen till Trelleborgsloppet, utan att veta vad benen skulle orka med och utan några alltför höga förväntningar. Men 10km på hemmaplan ville jag liksom inte missa : )  Mitt gamla PR var 43.50 och jag tänkte iaf att jag borde komma under det eftersom det nästan är tider jag numera tränar på. Starten går och jag bara flyger iväg! Vågar inte öppna för hårt, men håller ett högt tempo utan att det känns överdrivet jobbigt! Håller ett ganska jämnt tempo genom loppet, men fegar lite grann. Hade ju fotbollsmatch på eftermiddagen och jag ville verkligen inte göra bort mig där. I mål går jag på 41.18 och nytt PR! Var ett kontrollerat lopp (hög puls och såklart tog jag i) med lite seghet andra halvan. Jättenöjd med hopp att kunna göra en ännu bättre tid nästa år : ) En 4:e plats på hemmaplan var dessutom jättekul! (Spelade därefter match i 90 min, som vi vann med 5-0, jag var dock inte snabb i vändningarna : ))

Nästa tävling skulle egentligen varit Tougest Oslo, men eftersom vi blev bjudna på ett bröllop till några goda och fina vänner så var valet såklart inte alls svårt! Däremot så gick Ystad Extreme av stapeln samma dag och eftersom jag jobbar i Ystad tänkte jag att det kunde vara kul : ) Ett trevligt lopp där konceptet är de fyra elementen. Så mycket vatten och sand och lite mer det naturliga, men en del grymma hinder. Blev en 1:a plats : ) Mest imponerande var nog att jag lyckades duscha och göra mig i ordning till bröllopet på 30 min : )

Därefter hade jag ett par veckor med ganska mycket löpning och några fotbollsmatcher. Vi vann de resterande matcherna också och knep därmed seriesegern och en plats i division 2 nästa år : )

I lördags var det dags för nästa tävling, som jag sett fram emot väldigt mycket! Strong Viking i Roskilde, 19 km! Äntligen ett långlopp : ) Och med tuffa hinder också. Innan start fick man en armbindel och för att kunna vinna så skulle den vara med in i mål. Dvs man var tvungen att klara alla hinder. Det var dock ingen prisutdelning och så, men ändå : ) Starten går och jag drar upp ett ganska högt tempo direkt. Löpningen kändes bara så jävla bra och trots terräng och att jag inte tränat i sådan nåt nämnvärt i år så lyckades jag hålla ett högt tempo loppet igenom. Ca 50 hinder och vissa riktigt svåra (min längd underlättar inte alltid ; )), så det var ett fantastiskt roligt lopp! Jag njöt varenda sekund och att jag dessutom kom i mål som första tjej gjorde inte saken sämre : ) Med armbindeln kvar då : )

På lördag väntar Toughest i Köpenhamn, men där vet jag att jag inte har en chans mot den yppersta eliten! Här snackar vi konkurrens deluxe!  Mitt ”problem” är att jag är för långsam på hinder. Jag brukar klara dom men inte så snabbt som toppatleterna! Och på en 8km bana (”bara”) med många hinder som är tekniska och svåra så halkar jag efter lite för mycket : ) Och dom tar inte bara hinderna snabbt, dom springer jäkligt snabbt också! Men det ska bli så jädrans kul, Toughest är utan tvekan den bästa arrangören och deras lopp är alltid lika roliga  : )

Veckan innan

Måndagen veckan innan var jag trött på allt och ville inte längre. Då var den sista tuffa träningsperioden över och jag var sliten i både kropp och knopp. Jag var orolig att jag tränat för lite. Jag har snittat 10h i veckan och det är egentligen inget extraordinärt, iaf inte när man ska göra en Ironman. Och varför cyklade jag inte mer? Eller körde brickpass? Det är inte heller bara triathlonträning dessa 10h, utan även fotboll, crossfit och innebandy. Till slut bestämde jag för att inte ägna en tanke åt triathlon och inte heller träna nåt som rör de. Jag tränade istället bara fotboll. Idioti med tanke på skaderisken och att slå upp gamla skador. Men jag behövde det, behövde ha tankarna på nåt annat. Så när andra paniktränade/körde sin sista triathlonträning spelade jag fotboll : ) Suget växte, både att få tävla och att få göra de olika triathlongrenarna. Plötsligt såg jag fram emot det igen!

Race veckan

Simmade 1200m på måndagen och kände mig urstark. Det var all träning den veckan för min del… Upplevde det som att folk fortsatte köra på en del men tänkte att det får räcka sedan med ett heldagslopp : ) Så jag lämnade havet på måndagen med en god känsla. Resterande dagar handlade om att äta och vila. Det gjorde jag bra : ) (förutom ett larm på natten mellan onsdag och torsdag på jobb såklart…)

Tuffade upp mot Kalmar på torsdagen för att registrera mig. Den goda känslan växte sig allt starkare när vi väl var framme på plats. Strosade runt, insöp atmosfären och träffade härliga människor. Såg människor som simmade, cyklade och sprang och undrade varför…

Dagen innan, dvs fredagen, handlade ungefär om samma sak. Plus incheckning av alla saker. Gick och la mig kl 20 : )

Race day

04.15 ringde klockan och jag var pigg och hade en bra känsla i kroppen. Käkade pannkakor till frukost, gick till växlingsområdet för att fixa det sista, hoppade i våtdräkten och gick till starten. Mäktig känsla med allt folk. Vädret var optimalt och jag bara längtade efter att få dyka i.

Starten går och Kenta sjunger Just idag är jag stark. Dyker i, fightas med lite människor som alltid. Man måste ta för sig. Även om jag ogillar att trängas så vägrar jag flytta på mig :´D

Fick inte gps:en på klockan att funka riktigt, förmodligen för att det var dimmigt, men hade tiden iaf. Känner mig ruggigt stark men är lite osäker på var jag ska lägga nivå. Jag vill simma snabbt men samtidigt inte ta ut mig för mycket. Paddlar på i ett göttigt tempo, blir lite trångt på vissa ställen men det flyter på bra. Plötsligt har vi simmat ganska långt och jag känner att jag skulle ökat tempot tidigare. Trycker på ganska bra på slutet och tänker att under en timme är inte omöjligt. Började öka lite för sent, 1.00.04 blev tiden  Men jag kommer upp utan att känna mig ett dugg trött, snarare nästan besviken för att simningen var över : ) Oavsett jättenöjd med tiden!

Springer upp, tar min cykelpåse och gör en växling på ca 3.30. Har en fantastisk känsla i kroppen efter simningen och den fortsätter när jag börjar trampa. Uppladdningen inför cyklingen har väl inte varit den bästa… Jag har cyklat 12 mil en gång, 9 mil tre gånger och därefter mest 6-7 mil. Dvs inte ens hälften : ) Och detta är även mitt första år som ”cyklist”…

De första 12 vackra milen på Öland flyter på fruktansvärt lätt. Fyller på med energi hela tiden, känner mig pigg och stark i benen och får inte ont i axlar/nacke på tempopinnarna. De sista sex milen går i Kalmar. Man gjorde först en vändning precis vid växlingsområdet och publiken bar fram en! Det är fantastiska människor som hejar fram en, både kända och okända. Efter 15 mil blir banan ganska tråkig, går upp och ner och inne på stigar i en skog typ (asfalterade såklart). Fortsätter trampa på efter magkänsla och puls och håller ett bra tempo hela cyklingen igenom. Sista biten går genom publiken och man flyger fram. Snittet landar på 31,7 km/h vilket jag är nöjd med! 5.45.10 blev tiden och jag känner mig inte heller här särskilt trött.

Hoppar av cykeln och gör en växling på ungefär samma tid som den första. Inser att jag behöver göra maran på ca 4.10 om jag ska nå mitt mål – att gå under 11h.

Börjar springa och det känns förvånansvärt lätt. Men efter 4 km börjar magen protestera lite och jag får dra ner på tempot lite grann. Jag vet av erfarenhet (sthlm mara) att man ändå inte ska börja för hårt : ) Första varvet känns lite halvsegt även om det är fantastik publik längs med hela! Magen går i vågor men är åtminstone under hyfsad kontroll. Stannar och försöker bajsa en gång men det går inte. Andra varvet är lite roligare och benen känns fortfarande bra! Kastar mig över allt vid varje vätskestation, framförallt kastar jag vatten över mig då det är ganska varmt. I början av varv tre släpper det lite i magen och jag ökar tempot! 14 km kvar och jag inser att jag kommer gå in under 11h! Kan pinna på ganska bra 4 km ca innan magen protesterar lite igen. De sista tre km skiter jag i magen och att det känns som att baksidan ska smälla. Nu jävlar ska jag in under 10.45! Känslan längs upploppet var magisk. Glädje blandat med lättnad. I mål på 10.42.30 med en avslutade mara på 3.50.14. Min härliga känsla följer med under hela löpningen och jag funderade aldrig på att gå. Inte ens vid vätskestationerna, jag tog allt i farten : ) Fick aldrig under loppet känslan av att det var jobbigt, tvärtom var det kul och mäktigt! Däremot hade jag gärna kapat 5-10 minuter på löpningen. Magen ställde som sagt till det lite, men det är såklart inte säkert att jag kunnat springa snabbare ändå : ) Oavsett inget som stör mig jättemycket, jag uppnådde trots allt mitt mål.

Jag slutar på en 5:e plats i min åldersgrupp, 30:a totalt bland damerna (inkl. proffsen) och 470 totalt bland alla 2458 deltagare. Detta var tillräckligt för att bli erbjuden en plats på Ironman-VM på Hawaii. Tackade dock nej till platsen : ) Ska springa hinderbane-VM i samma veva. Men tror jag tackat nej ändå. Det är inte direkt billigt och att ladda om för ett sådant lopp igen på 1,5 månad känns tveksamt : )

Jag njöt hela loppet men det ser man inte. Det gör man aldrig på mig. Att tävla är fruktansvärt roligt, jag skrattar inombords. Men det är just tävla jag gör. Eller försöker uppnå ett ofta tufft mål. Jag var inte där för att bara klara av det, jag var där för att gå under 11h. Jag hör alla fantastiska hejarop och uppskattar det mer än ni någonsin kan ana. Men man ser inte det på mig. Jag ler sällan, hur kul jag än tycker att det är. För jag är för fokuserad och inne i min tävlingsbubbla. Det är min vinnarskalle ni ser : )

I mål får jag min fina medalj och den urgulliga funktionären visar mig runt. Men jag vill bara till Patrik och kasta mig i hans famn. Till slut så <3 För utan honom hade detta aldrig varit möjligt. Han är det största och bästa stödet man kan tänka sig!

Väl i målområdet blir det kaos i magen. Går på toa, duschar och äter lite. Efter en stund måste jag på toa igen. Nu lossnar allt… Vill vara kvar och heja men magen protesterar. Går hem. Går på toa. Ligger i soffan. Går på toa. Tror jag går på toa 15 ggr och bara tömmer mig helt (ursäkta infon). Kan inte äta men trycker i mig knäckebröd bara för att ha något i magen.

Dagen efter funkar magen lite bättre men gör fortfarande ont till och från. Höger ben går inte att böja. Framsida lår gör ont. Men redan på måndagen är allt bättre. Jag är dessutom tillbaka på jobb som vanligt Idag (tisdag) kände jag knappt nåt alls : )

Jag vill än en gång säga tack för all support och alla fina ord ni gett mig. Jag är överväldigad <3

Lyckan i kroppen är total just nu. Allt pusslande med familjen gav resultat. Vad gäller träningen så har jag såklart snappat upp lite tips här och var, men annars har jag lagt upp min träning helt själv. Det känns lite coolt faktiskt : ) Detta är mitt första år som triathlet men inte sista. Om det blir nån Ironman fler gånger kan jag inte svara på, men inte nästa år iaf

Ironman ska bli så otroligt kul samtidigt som jag bara längtar tills det är över Det är otroligt mycket pusslande och stress över att träna tre sporter. För er som inte vet så är det 3860m simning, 18 mil cykling och 4,2 mil löpning. Kan man nånsin känna att man tränat tillräckligt inför ett sådant här lopp egentligen? Jag känner mig relativt förberedd men vet att jag utan tvekat kunde varit ännu mer förberedd. Men till vilket pris? För hur gärna jag än vill göra en bra tid så har jag inte prioriterat detta fullt ut. Jag har inte haft nån coach som lagt upp träningen till mig. Det skulle innebära att familjen blir bortprioriterad och det skulle jag aldrig göra när det är det bästa och viktigaste jag har. Må hända att man kanske gör en Ironman en gång i livet bara men det är ändå förlorad tid med familjen som man aldrig kan ta igen. Det är därför jag varit ute tidigt på morgonen eller sent på kvällen så mycket som möjligt. Då sover barnen och jag har ändå haft hela dagen med familjen. Jag har kanske planerat för nåt pass nån kväll men valt att stanna hemma i soffan med sambon andra gånger.

Simningen och löpningen känns bra men jag vet att jag cyklat alldeles för lite. Även om jag skrapat ihop ganska många mil så har jag för få långpass. Jag hoppas min vinnarskalle kan hjälpa mig : ) Oavsett är det otroligt svårt att veta hur man ska lägga upp loppet och hur kroppen kommer svara på en sån påfrestning… Hur mycket skalle man än har så har kroppen också en vilja : )

]]> https://team.mmsports.se/jfridlund/2016/07/04/72/ Mon, 04 Jul 2016 17:49:18 +0000 https://team.mmsports.se/jfridlund/?p=72 Det har varit lite tävlingar den senaste tiden, och när man känner sig i bra form är det extra kul:)

Jag började med Stockholm Marathon den 4/6. Målet var att landa nånstans mellan 3.20-3.30, men gärna närmre 3.20 såklart Jag öppnade i ett ganska högt tempo, men utan att det kändes jobbigt. Det kändes snarare riktigt riktigt bra, och jag var så glad över det med tanke på skadan för ett år sen. Nu fick jag verkligen känslan att jag är tillbaka. Loppet kändes bra fram till 32 km ca. Då började de gå lite tyngre (jag har aldrig sprungit ett mara förr och inte heller mer än 2,3 mil), framförallt sög det ganska bra i låren. Men jag har tack och lov mitt pannben så det var bara att mata på. De sista sex kilometrarna var rent ut sagt hemska:) I mål kom jag på den officiella tiden 3.22.56 och plats 101 av ca 3500 kvinnor! Jag är jättenöjd och verkligen en erfarenhet rikare! Ser fram emot mitt nästa marathon:) Jag har fått höra att Stockholm är en erkänt tuff bana också, vet inte om det stämmer men det gör ju att tiden känns ännu bättre:)

Dagen efter kunde jag knappt gå så mycket träningsvärk jag hade i låren :)Men min fina sambo hjälpte mig att stretcha och masserade mig för dagen därpå (6/6) var det dags för Trelleborgs Triathlon! En fantastiskt rolig tävling, mycket pga den är på hemmaplan såklart! Låren kändes tack och lov bättre, men hur pass trötta var dom var ju frågan… 12.00 gick starten (380m simning, 18km cykling, 4.2 km löpning) och simningen kändes direkt väldigt lätt och behaglig. Uppe ur vattnet som 3:e tjej och med en hyfsad växling. Ganska omgående cyklade jag om tjej nummer 2 och då tänkte jag bara att nu jävlar! Det sved lite i låren men det var ändå lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Jag trampade på och cyklade bättre än jag nånsin gjort, men samtidigt är det ändå min svagaste länk i triathlon. På slutet cyklade 2 eller 3 tjejer om mig (svårt att se). Fick till en snabb växling och ut på löpningen låg jag 4:a tror jag, efter att ha växlat snabbare än tjejen som låg precis före mig. Lite tung i benen var jag men sprang på ganska bra ändå. Löpningen är en 2 varvs bana och efter varv 1 hörde jag nån ropa att jag låg 10s efter 3:e tjej. Inför andra varvet hade jag ingen aning om vem det var, då kom nämligen många springandes på sitt första varv. Men jag tänkte att jag måste iaf pinna på så snabbt jag kan. I mål kom jag och knep 3:e platsen! Fantastiskt roligt på hemmaplan till en underbar publik!

Fem dagar senare (11/6) var det dags för ännu en tävling. På allra sista anmälningsdagen anmälde jag och Patrik oss till Tough Viking i Köpenhamn efter att ha klurat hit och dit på om vi verkligen skulle vara med. Men hinderbana är ju så kul och nu var det så nära:) Jag hade ingen aning om vad mina ben skulle orka med, de kändes lite halvsega på uppvärmningen. När starten gick tänkte jag att jag skulle försöka hänga på första tjej. Det gjorde jag i 500m också och sen tog jag över ledningen. Det var mycket löpning (framförallt i sand) och inte jättemånga hinder. Löpningen kändes oerhört lätt och jag klarade alla hinder utan några större problem. Jag drygade ut ledningen hela tiden och fick fightas med några av elitkillarna som sprang istället:) Slutligen korsade jag mållinjen som första tjej och med 3 minuters marginal till 2:a tjej! Oerhört kul med vinst och dessutom var det prispengar med i spelet

I lördags (2/7) var det dags för den lilla prövningen inför Ironman, nämligen en halv ironman på Halmstad triathlon. Målet var runt 5 timmar, helst under Vaknade upp till regn och blåst (6 m/s) men sådan brukar inte bekomma mig när jag går in i min tävlingsbubbla. Traskade iväg till starten alldeles för sent för att hinna värma upp ordentligt… Starten gick och och simningen kändes omedelbart tung. Det är medströms men eftersom det blåste motvind så hjälpte den inte överdrivet mycket. Fick fightas med en del idioter (på riktigt, de drog i mig och simmade verkligen kors och tvärs och tvingade ut en i sidan…). De 1900m simning gick på 29.00 så det var, trots att det kändes dåligt, inte alls en dum tid. Växlingen till cykel var lite långsam, det var trångt och ösregnade och jag visste inte om jag skulle dra på en cykeltröja pga vädret (ville undvika att frysa). Till slut tog jag ändå på mig tröjan och springer ut för att hoppa på cykeln. Börjar trampa och inser att jag inte knäppt min cykeltröja….. Trampar upp för första stigningen som är enorm och precis i början och inser att jag absolut inte kan cykla med tröjan fladdrande. Stannar direkt efter backen, knäpper den och drar sedan iväg på de 9 milen… En ganska tuff bana med många stigningar (dessutom regn och blåst) men det kändes oerhört bra så jag trampar på ett bra tempo. Väntar på dippen men den kommer aldrig! De 9 milen kändes superbra rakt igenom och tog 2h 45 min, bra tid för mig som är nybörjarcyklist och överlag helt okej. In i växlingsområdet och får till en ganska snabb växling. Ut på löpningen där det trots de 9 milen känns ruggigt lätt! Håller tillbaka lite för att inte göra samma misstag som på marathonet:) Smart drag faktiskt! På en hyfsat tuff bana här också tar jag mig runt på de 21 km på 1.36.29 och är verkligen jättenöjd med det! Sluttid: 4.54.43 Och en 3:e plats i tävlingsklassen:) SUPERNÖJD! Och detta utan att känna mig alltför sliten, bådar gott inför Ironman.

Nu väntar en hyfsat chill träningsvecka och därefter tre hårda träningsveckor innan det är dags för årets mål!

Foto: Christer Thorell

Foto: Christer Thorell

Men jag lever i vanlig ordning ett ganska intensivt liv, och bloggen är inte det första jag tänker på när jag väl chillar i soffan… Framförallt är barnveckorna extremt pulshöjande

Men det jag kan säga är att sedan sist så har jag hunnit medverka i Ninja Warrior, tränat, jobbat, flyttat till vårt nya hus och sprungit Toughest i Malmö… Bland annat

Vad gäller Ninja Warrior så var det en kul grej, lite extra kul att vara en av de personer som de gjorde ett porträtt om. Nu gick det dessvärre inte särskilt bra i tävlingen, utan jag åkte ut på det hinder som de flesta andra också gjorde. Upplevelsen var ändå kul och som sagt, det var mest en rolig grej.

Annars är det mycket träning såklart som tar upp min tid, det är bara 3 månader kvar till Ironman! Har lite ångest över att jag cyklat alldeles för lite, men nu har jag kommit igång och det känns bara bättre och bättre. Löpningen känns grym Jag har simmat en del också så simningen känns också bättre än nånsin (sen jag slutade tävlingssimma för 15 år sen iaf :)) Jag är ruggigt taggad på att få tävla lite!

Årets första tävling är iaf avverkad, nämligen Toughest i Malmö (förra lördagen). Ett måstelopp för att det helt enkelt är så fantastiskt kul! Jag hade inga som helst placeringsmål när jag stod i starten och definitivt inte när jag såg vilka som sprang. Herregud vilken elit, många som utan tvekan tillhör de bästa i världen! Men jag valde ändå att starta i elit eftersom jag är på väg mot min bästa form nånsin och visste att jag skulle ångra mig om jag inte gjorde det. Starten gick och jag lade mig redan från början bland de sista. Men efter hand som kilometerna tickade på så sprang jag också om fler och fler. Jag känner mig oerhört lätt (väger 10 kg mindre och har löptränat mycket). Dock har jag inte tränat på hinder eller något liknande överhuvudtaget men valde ändå några fastlanes. Så jag tappade lite på ett par hinder men slutade till sist på en 10:e plats! På samma tid som tjejen som vann i London…. Galet nöjd och dessutom kvalade jag in till VM i Canada Så det kändes verkligen bra! Jag körde sedan ett varv till med mitt gymgäng och framförallt sambon <3 Där hade jag oturen att landa på grunt vatten när vi åkte sliden så foten fick sig en sjuhelvetes smäll. 9 dagar senare har jag fortfarande ont och har inte löptränat sedan dess. Men det känns okej nu så ska inte vara några problem Nu har jag cyklat och simmat istället

Annars är det lite fix i vårt fina hus som gäller och så jobbar jag såklart. Trivs verkligen oerhört bra på Räddningstjänsten i Ystad! Och så laddar jag för nästa tävling: Å-simmet den 28/5, en öppet vatten tävling på 3000m

I mitten på december åkte jag och min träningskompis (och en av mina bästa vänner) på en crossfittävling i Kungälv. Vi brukar träna ihop och mixade tävlingar (kille, tjej) förekommer inte jätteofta. Så vi tänkte att vi kör Och vi vann! Så himla kul! Därefter har det varit det sista i skolan och jul- och nyårsmys <3

De första dagarna på året spenderas på spa, en av julklapparna från min älskade sambo <3 Därefter började jag på nya jobbet, brandman på Ystad Räddningstjänst. Och det är SÅ kul! Nu är jag dessutom helt färdig i skolan, tog min examen förra fredagen Livet är fantastiskt!

Dessutom flyter träningen på ruggigt bra! Jag känner mig i allt bättre form, så den forna formen ligger nog inte långt borta! Det jag gläds mest över är att löpningen känns super. Försöker få ihop 3-4 mil i veckan, både långpass och intervaller. Och det känns bara bättre och bättre och lättare och lättare, och målet är att få ihop ännu fler mil. Det jag behöver lägga mer fokus på är cyklingen inför Ironman och gissa vad sambon köpt häromdagen?! En trainer så jag kan cykla inomhus <3 Det är mycket lättare att lägga upp träningen när jag jobbar som jag gör nu. Plus att vi har träning på schemat på jobb Det är guldvärt de veckorna vi har barnen! Det är fortfarande simning, cykling, löpning, crossfit och fotboll som gäller. Och innebandy på jobb Har man en egen innebandyhall på stationen så….

För några veckor sen gick VM i Ohio… Planen var att åka dit, det fick bära eller brista. Men nackdelarna vägde över fördelarna. Framförallt det faktum att tänk om det brister? Tänk om jag förvärrar allt? Det är bara inte värt det. Fruktansvärt tråkigt, men jag vet att jag tog rätt beslut.

Så… hur ska man summera detta år? Jag har haft grymt kul ändå. Springa hinderbana är förbannat kul och träffa alla människor är om möjligt ännu roligare. Det har varit ett sånt där år helt enkelt, och det har varit både härligt och frustrerande på samma gång. Härligt av anledningarna jag just nämnde och frustrerande att veta och känna att man kan så mycket mer. Men… om jag nu tvunget ska vara skadad så kanske 2015 var ett bra år att vara det? Efter separationen för lite mer än 1 år sen så har jag kunnat lägga tid på att kunna hitta tillbaka till mig själv och framförallt finna en stabil vardag för barnen. Och så har jag ju haft turen att träffa världens finaste man <3 Fotboll har jag åtminstone kunnat spela, det har gått bra att springa på gräs.

Vad ska hända nästa år då? Fokus på uppbyggnad kommer självklart vara viktigt. Springa hinderbana kommer jag fortsätta med.  Ett av 2016 års stora mål är Ironman i Kalmar! Jag ska bara komma fram till vilken nivå jag vill lägga det på. Jag är säker på att jag idag skulle kunna genomföra en Ironman. Så hur mycket vill jag pressa mig? Nu kommer jag kunna lägga upp min träning ganska mycket hur jag vill, då jag fått jobb som brandman Detta innebär färre och långa arbetspass, med träning på jobb dessutom Jag är otroligt tacksam och glad och jag börjar jobba 4/1, dvs innan jag tagit examen (om ni bara visste hur få jobb det finns i mina krokar!) MEN, oavsett träningsmängd kommer det dock aldrig gå före familjen! Jag tränar så mycket jag bara kan utan att det går ut över dom. Därför är det tur att det finns andra galningar som är villiga att göra mig sällskap kl. 5-6 på morgonen Att ha barn som gillar att hänga med på träningarna underlättar och att ha en sambo som man kan träna med är lika bra Sen har jag några tidsbestämda träningar också… Trelleborgs FF har startat damlag och jag blev tillfrågad att vara med där. Ångrar inte det en sekund, det är för tillfälligt grymt kul och bra kvalitet på fotbollen!

2015 skulle vara ett grymt idrottsår… Men nu kör vi 2016!!

Annars så är det heltidsjobb måndag-fredag som gäller just nu och som nämnt träning. Dessutom har jag en ny kärlek <3 Att vara nykär är fantastiskt och det här med själsfrände har jag aldrig riktigt förstått. Inte förrän nu! Livet är härligt

Nästa lopp blir preliminärt Toughest i Oslo 5/9, beroende på hur löpningen fortlöper. Kanske slänger in något innan de

Något jag ogillar i samband med detta är vissa kommentarer jag fått. ”Jag är inte förvånad” eller ”du har väl tränat för mycket” är inte alls kul att höra… Jag bryr mig sällan om vad andra tycker och tänker, men ibland behöver även jag som är stark och självständig lite stöd… Jag är elitidrottare som satsar mot VM, det är väl klart jag tränar en del då… Jag begär inte att icke likasinnade inte ska förstå, men då ska de inte ha nån åsikt heller när de inte vet hur det är. Jag tränar 7-8 pass i vecka, väldigt varierande träning, och när jag har barnen blir de mindre för då är dom prio 1. Jag älskar att träna och mår bäst när jag får göra de. Mycket tack vare de människor jag tränar med <3 Nu är jag i en fas i livet där jag kan lägga mycket tid på träning, åtminstone varannan vecka. När jag väl får en man igen så vet jag att de kommer finnas andra grejer som är roligare och viktigare. Sen vore de bästa att hitta en man som man träna med såklart

Jag behöver tack och lov inte vila helt, utan får göra grejer som inte belastar foten. Simning, cykling och viss crossfit är det som gäller nu!

Jag har alltid varit bra på att gilla läget och se de positiva. Denna händelse är inget undantag. Det kommer finnas jobbiga stunder (som att inte få springa elit på Toughest i Malmö), men jag kommer gå stärkt ur detta, mer taggad än nånsin. Det finns ju faktiskt betydligt värre saker man kan råka ut för

avslutningsvis vill jag tacka för alla kommenterar och allt stöd jag fått den senaste tiden, främst gällande skadan. Men också andra fina kommentarer som att jag inspirerar er. Om ni bara visste hur mycket alla era ord betyder för mig <3