Det som präglade hösten 2014 var inget jag precis printade offentligt i sociala medier. Vissa förstod det ändå, andra inte. Det jag valde att göra i augusti var att lämna min man, efter 8 år tillsammans varav 5 år som gifta. Det funkade bara inte längre, och jag kom till en punkt när jag insåg att jag var kvar för barnens skull. Så hade det varit ett tag, jag hade bara förträngt det eller vägrat erkänna för mig själv eller något. Men slutligen gick det bara inte att ljuga för mig själv, och när jag väl insåg detta så blev jag ledsen men samtidigt väldigt lättad. Sen visste jag inte hur jag skulle gå vidare riktigt, jag visste bara ATT jag skulle GÖRA det. Jag visste att jag var tvungen att göra något, annars skulle jag må dåligt och vara någon jag inte ville vara. Att barnen mår bra är det allra viktigaste i mitt liv, men hur ska man få barnen att må bra när man inte själv mår bra? Så slutligen släpptes bomben och det blev inte särskilt populärt… Men oavsett var vi båda överens om att barnens välmående i denna situation är det allra viktigaste.
Det dröjde inte länge förrän jag köpte en egen lägenhet och sen var det papper och grejer som skulle fixas. Mitt i allt var jag iväg på tävlingar, vilket blev mitt sätt att fly. Vi hade dessutom en väldigt tuff termin i skolan. Jag hade grymt kul på tävlingarna, men jag hade absolut ingen ork att engagera mig i placeringar och sådant. Inte ens på VM hade jag lust till att ge allt. Det gick bara inte. Jag brottades med tankar om att jag splittrat familjen, att barnen inte mådde bra osv. Men jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag ångrar mig, jag är snarare stolt och nöjd att jag vågade ta det beslutet.
Vi var unga när vi träffades, skaffade barn ganska tidigt och gifte oss redan när jag var 24. MEN, jag ångrar absolut inget av detta. Jag är stolt och glad över den jag är idag, och det är det förflutna som tagit mig hit. Vi har två fantastiska och underbara barn som är mitt allt.
Man märkte på barnen att det påverkade dom. Dessutom var stora tjejen inne i en känslig 6-års period och den lille var inne i sitt 3-års trots, så detta spädde liksom på det. Det var deras välmående som spökade i huvudet och gjorde att jag inte alls var på topp.
Mitt i allt fick jag magkatarr och innan jag fattade att det var det eller orkade ta tag i det så gick det 7 veckor… Så slutet på november och hela december var jag energilös och mådde illa innan jag började ta medicin. Med nyåret vände det ganska snabbt faktiskt. Energin kom tillbaka och man märkte att barnen började må bättre och då gjorde även jag det.
Idag är jag ångrar jag fortfarande inte beslutet. Jag mår bra, och barnen mår också väldigt bra. De anpassade sig trots allt snabbt. Vi kör alltså varannan vecka med modifikation beroende på lite diverse grejer (bla barnens pappas jobb). Veckorna utan barn går dessutom väldigt snabbt, jag har lätt för att fylla upp dom 🙂 Självklart saknar jag dom varje dag jag inte är med dom, men den där modifikationsbiten gör att det aldrig går en hel vecka utan att jag träffar dom! Barnens pappa och jag har dessutom en väldigt bra kommunikation och är goda vänner, vilket självklart underlättar.
Idag är jag glad och lycklig och spänd på vad som väntar i framtiden 🙂
Kommentarer