Hej hopp allihopa!
Nu är det flickvännen som tagit över tangenterna! Att vara sambo/vän/familj till någon som valt att göra denna enorma satsning innebär att även du gör en satsning. Det finns många härliga sidor att få chansen att vara delaktig i detta, men även många tråkiga och jobbiga och det är precis det jag tänkt att jag ska dela med mig av.
När jag träffade Christoffer föll jag för hans enkelhet, lättsamhet, spontanitet och hans humor (dock inte han jäkla Göteborgsskämt. 🙂 ). Det var aldrig några krussiduller, utan allt i hans värld var så flexibelt och enkelt. Ville vi dricka rödvin och tjöta skit en hel natt, gjorde vi det.. även om klockan blev för mycket och vi båda skulle upp, ville vi titta på film och mysa i soffan en hel dag gjorde vi det, vi hade ingenting att anpassa oss efter över huvud taget, vilket passade mig perfekt! Det fanns givetvis en sida till hos denna man som jag föll för. Då jag själv är väldigt rastlös och behöver tröttas ut fysiskt och träning under olika former följt mig hela mitt liv var det ju klockrent att Christoffer älskade träning och framför allt gymmet. Att han dessutom var PT var ju inte fy skam, gratis hjälp tänkte jag. Haha!
Sen till denna satsning. Hösten närmade sig och så även dieten. Vi hade pratat mycket om vad hösten skulle innebära och jag var helt klart beredd att vara med, men inte visste jag då vilka känslor som denna resa skulle medföra. 1 augusti var det helt klart slut på vinnätter, dagar i soffan och spontana småtripper där gymmet inte fanns. Livet tog sig en vändning och helt plötsligt bestod Christoffers liv av kyckling, ris och broccoli. Och träning träning och åter träning. Jag försökte hänga på, dock inte när det gäller kyckling, ris och broccoli för många gånger om dagen, för många gånger i veckan. Men när det gällde träningen.
Då jag är en person som avskyr vardagen, måste ha spänning, variation och spontanitet kan ni ju bara tänka er hur paniken i denna inrutade vardag börja krypa sig på titt som tätt. Gör saker själv tänker ni säkert nu. Vilket jag också har gjort. Jag har åkt på härliga småresor såsom kryssning och fått finbesök från gamla vänner osv. Men, jag har saknat att ha min sambo med. (Vi är ju fortfarande i nykärfasen, hallå! haha!) Christoffer har hela tiden varit stenhård med att jag inte ska strunta i något som jag vill, bara för att han inte kan äta eller dricka. Det har blivit många kvällar där jag har suttit med chipspåsen, popcornen eller pizza och rödvin och Christoffer har tittat på. Elakt av mig kan det tyckas, men Christoffer har vart stenhård med att jag ska göra det jag vill. Även om jag många gånger har vart sjukt trött på att göra detta ensam. Familjemiddagar som blivit komplicerade eller inte blivit av alls. Ja, ni förstår nog.
Ju längre dieten gick, desto tröttare har han givetvis blivit här hemma. Trötthet när det gäller Christoffer innebär en tyst kille, med låg energi och som ibland kan bli irriterad för småsaker, vilket innebär en del funderingar även för mig. Och många frågor till C. ”Är du ledsen? Hur mår du älskling?” osv har han nog hört 1000 ggr. Men han har kämpat och kämpat för att få mig och alla runt omkring ska må bra, trots hans trötthet.
Det jag inte riktigt fick in och förstod när jag sa till Christoffer i somras när jag lovade att finnas vid hans sida hela vägen var att vi inte skulle ha mysigt adventsmys med pepparkaksbak, glöggdrickande och chokladätande, att han skulle utsättas för extremt jobbiga situationer i slutet av dieten, såsom 50-årsfest innehållande öl, (som Christoffer gääärna dricker) god mat och sena kvällar och att vi aldrig, tillsammans skulle kunna åka iväg då han hela tiden måste ha sin mat och ett gym i närheten.
Men vet ni? Jag beundrar Christoffer, så in i bängen! Trots allt som han skulle viljat göra, trots alla gånger jag har varit trött på denna jävla dietskiten, trots alla kvällar vi ha bjudit in folk och det har stått chips och öl i mängder, trots restaurangbesök Christoffer inte har ätit så har han hållit sitt spår. Inte ett chips, inte en räkjävel har han smakat på om den inte ingått i hans mat den dagen. Och trots att han har haft suget efter riktigt mat så han har hela tiden varit stenhård med att jag ska göra det jag vill. Har jag ens nämnt att ”nej, men jag struntar i popcornen idag för jag vill inte sitta och äta det framför dig” så har han sjutton varit och poppat popcornen åt mig.
Och vet ni vad? Jag fick äran att vara hans coach under söndagen. Han presenterade mig för några vi mötte för livscoach, träningscoach och flickvän. Perfekt kombination som han sa. Och varje sekund denna höst har helt klart varit värt det! När jag såg honom på scen, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka! (jaa, jag är en mjukis!). Jag var så himla stolt! När jag såg hans glädje när han stod där uppe i sina små små små svarta ”kalsonger” (eller trosor, minitrosor..) och han underbara leende bara strålande tänkte jag, jag är beredd att göra det här varje höst resten av mitt liv!
(Och vem vet, nästa år kanske det är han som får vara coachen.. haha!)
Tack fina älskling för att du är du. Och grattis, till en helt fantastiskt tredjeplacering och en finfin pokal! (Som givetvis får pryda vårt sovrum!)
Jag älskar dig!
Min fina man på scen. Kunde man spricka av stolthet hade jag gjort det här!
