Offseason. Ordet som talar om att du befinner dig under uppbyggnadsfas och således äter mer och har mer fett på kroppen. Onseason, motsatsen, din dietfas där fettet ska bort och musklerna skall fram. Två ord, vars innebörd i mångas fall innebär ett önskvärt utseende och ett mindre önskvärt utseende –ibland ett rent av föraktat utseende. Människor i bodybuilding- och fitnessvärlden har ibland sin egen vokabulär, men hur blir det när ohämmad kroppskritik når människor med mer normala referensramar?

Onseason kännetecknas av att perioden är mycket kortare än offseason. Att alltid se ut som på scen är inte möjligt –men för många någonting väldigt önskvärt. Att vara offseason och råka hamna på en offentlig bild är för många en katastrof. Gör man det ändå, alltså hamnar på bild av någon anledning, är det väldigt viktigt att tala om för sin ‘publik’ att man är offseason. Ingen ska tro att man alltid ser ut sådär! Vissa säger till och med att de under offseason känner sig tjocka, att de ser ut som feta grisar och att de är “så fluffiga att de nästan vill dö” etcetera.

Viljan att ursäkta sig finns såklart också hos mig själv. Inte för att jag någonsin skulle kalla mig själv fet, eftersom jag varken tycker det eller tycker att man ska prata så, men om någon påpekar hur vältränad jag är kommer genast antydningarna.. talade och outtalade, om hur djävulusiskt vältränad jag kan vara. Att kroppen de nu har framför sig inte tillnärmelsevis är så vältränad som den faktiskt är emellanåt.

Problemet, som jag ser det, är inte den periodvis hårt deffade kroppen. Eller min närmast besatta strävan efter synliga muskelfibrer –när det väl gäller. Det är bitar som tillhör tävlandet. Ju närmare en tävling, desto mer kritisk. Och själva tävlingen blir en höjdpunkt där allt som ansamlats äntligen får komma ut. Förhoppningsvis i form av fina resultat och goa endorfinkickar. Men när vikten och fettprocenten skall upp igen, kanske redan nästa dag, är det viktigt att försöka ha lite distans till sig själv.

Det är lite sorgligt att tävlingssuget har sökt sig från en initierad grupp människor som är väl insatta även i fitnesstävlandets problematik, till personer som har matats fulla med missledande fitnessmotivation i det allmänna flödet av bilder på till exempel Instagram. För inte alls längesedan var det ganska ovanligt med kvinnliga magrutor utanför den ganska småskaliga fitnessvärlden. Idag bor fitnessidealen i var mans och kvinnas medvetande och pushar för specialskräddade träningsprogram och kostscheman som slaviskt skall följas av den som vill ha en kropp som duger med dagens mått mätt. Och idealen hårdnar. Kolla in fitnesstjejer från 80-talet (till exempel dåtida fitnessgurun Jane Fonda) och jämför med dagens brunkrämsbrudar. Fonda må ha tillhört mainstreamen och stod såvitt jag vet aldrig på någon muskelscen, men det spelar ingen roll för idag finns det knappt någon uppdelning mellan mainstream och subkultur. Fettprocenten är hårt reducerad, vilket håll jag än tittar åt. Musklerna kastar hårdare slagskuggor än aldrig förr.

Som någon form av seriös offentlig person, i stor eller liten skala, tycker jag att man har ett ansvar över hur man formulerar sig i den media som nu inte längre bara når de initierade. Att posta en bild på sig själv offseason (med max fem kilos påslag) och skriva att man känner sig så fluffig så att man vill dö.. eller att man ser ut som en svällande julskinka… Jag blir faktiskt riktigt förbannad när jag tänker på hur oansvarigt det är. För visst, på din egen Instagramsida får du såklart skriva vad du vill (och den som inte vill följa det slipper lätt genom en enkel knapptryckning). Men vad är det du förmedlar till de personer som inte förmår värja sig? De som inte kan sålla. Eller till alla de som med största sannolikhet är mindre vältränade än du, med högre fettprocent på kroppen. Är det inte lite elakt att, baserat på sin egen skadade uppfattning om sig själv, kalla minst 99% av befolkningen för fet?

I den förhållandevis lilla kretsen av fitnessmänniskor vet såklart alla vad ‘fet’ och ‘fluffig’ innebär och det ligger kanske inte ens så mycket ont i orden. Tvärtom, ibland skrivs och yttras de med ganska mycket humor. Men när din oinitierade femtonåriga lillasyster eller alla andra som inte ens är i närheten av att se ut som du (som följder dig på Instagram för att de tycker att du är en stark, tuff och inspirerande person) läser dina kommentarer utan någon som helst urskiljningsförmåga eller förståelse för vad det är de läser.. hade det kanske varit bättre att välja andra ord?

För om man nu nödvändigtvis, i egenskap av en vuxen och sinnessjukt vältränad person, har ett behov av att skriva att man känner sig så fet så att man vill dö, kaske man kunde skriva det på ett lite mer ödmjukt sätt? På ett sätt som förhoppningsvis får även en oinitierad person att förstå… att man inte (?) menar allvar.

Det var längesedan jag uppdaterade bloggen, men nu är jag tillbaks och skall försöka ändra på det! Nu och ett tag framöver kommer jag att skriva om de tvära kast som ständigt genomsyrar mitt liv, både i huvudet och i kroppen.

Jag hade sett fram emot att ta igen mig lite efter Decembercupen. Vila helt någon månad eller så, för att sedan trappa upp träningen igen efter nyår och köra en fin progression fram till Tyngre i slutet av april. Men en tre månader lång sjukdomsperiod satte stopp för det och när våren så började kika fram, kände jag att jag inte hade den tid jag behövde för att förbereda mig på ett bra sätt inför Tyngre. Jag hade säkert kunna våldssatsa som jag gjorde inför Decembercupen och få ett liknande resultat. Men min ambition är ju att förbättra mig hela tiden. Nästa tävling jag ställer upp i vill jag ju göra bättre ifrån mig på, än den innan! Jag som hade anmält mig till Tyngre samma dag tävlingen lades upp, fick snällt avanmäla mig när det började närma sig.

Jag hade även storlslagna planer att försöka få till ett SM i Athletic Fitness senare i år.. men nu blev det så att jag och min sambo bestämde oss för att försöka få ett barn till -en önskan som uppfylldes direkt- så alla planer på tuff träning och tävling är lagda åt sidan. Eftersom jag aldrig gör något med måtta, så har träningen faktiskt fått stryka på foten helt nu. Det beror enbart på en enda sak och det är att mitt fokus har flyttats helt och hållet från träningen. Som med allt annat jag inte kan göra fullt ut. Jag hade tänkt träna ganska mycket under den här graviditeten, till skillnad från under min förra, men jag är faktiskt fruktansvärt omotiverad nu. Att jag börjar skriva här igen blir förhoppningsvis en morot

En annan morot är givetvis tanken på framtida tävlingar. Parallellt med min vanliga styrketräning dansar jag ju pole dance. Jag älskar kombinationen av koreografi, styrka, akrobatik, rörlighet och utseende. Så efter november, när den nya familjemedlemmen ska komma, hoppas jag kunna komma igen ganska snabbt och kanske tävla igen hösten 2017, både i Athletic Fitness och Pole.

Så, medan magen växer och kroppen förändras till ett betydligt svagare jag, roar jag mig med att titta på ‘gamla’ bilder. Fick graviditetsbeskedet några veckor innan poleplåtningen och blev sjukt stressad. Dels för att jag blev svagare av graviditeten nästan direkt (och de där poserna kräver ändå lite), dels för att det skulle synas på bilderna. Men den oron hade jag nog inte behövt ha, med facit i hand

Kontraster är något av det bästa jag vet och för mig illustreras det ganska bra genom ovanstående bilder. Claudia Kent fångade mig från en av mina bästa polesidor och Andreas Bruzelius förevigade min monsterrodd på Decembercupen, 328 meter på en minut. De här två sidorna av mig själv vill jag se igen!

Idag ska jag verkligen försöka rycka upp mig med träningen. För jag har trots allt några målbilder i skallen som blir mycket enklare att nå om jag närmar mig dem lite redan idag.

Vilka är dina?

På bilden har ni mig, cirka en månad innan Decembercupen och min debut i Athletic Fitness. Bakom fotografen vistas min då nio månader gamla son som fortfarande, när bilden tas, ammar flera gånger om dagen. I det här blogginlägget ska jag, med färskt facit i hand, berätta lite om min syn på tävling och amning.

På bilden väger jag omkring 71 kilo. Om jag äter precis vad jag vill (se gärna mitt inlägg Mat & mindset) och tränar lagom mycket, brukar jag väga omkring 73 kilo. På tävlingsdagen vägde jag omkring 69 kilo. Jag gick med andra ord inte ner särskilt mycket inför tävlingen, eftersom jag av naturen har fått en ganska definierad överkroppsmuskulatur. Min underkropp ser dock ibland ut att tillhöra en annan människa och jag skulle behöva ta bort mycket mer fett för att få en lika synlig benmuskulatur, som den på överkroppen. Det är något jag, av flera anledningar, inte tycker är värt. En av anledningarna den här gången var just amningen. En annan var tidsbristen. Jag bestämde mig för att tävla drygt två månader innan tävlingen och hade inte tid nog att, på ett långsamt och smart sätt, plocka bort mer fett.

Fast besluten att hålla amningen intakt, var det heller inget alternativ för mig att gå på dieten ännu hårdare. Jag ställde framförallt upp i tävlingen för att få min debut avklarad. Att ha debuten avklarad var det största steget jag kunde ta. Att gå från att inte ha tävlat, till att ha tävlat, var ett mycket större steg, än stegen jag hädanefter kommer ta mellan nästkommande tävlingar. Det som gjorde att min satsning inför debuten var så krävande var inte träningen i sig, utan den mentala biten. Ovissheten om hur en tävling går till. Ovissheten om hur man beter sig på scen. Hur det kommer att vara att stå där, med svetten lackandes (min färg rann t o m så mycket att det ledde till en tillsägning) och hundratals ögon som bedömer ens halvnakna kropp. Ovissheten om hur min kropp och mina prestationer kommer att stå sig mot de andra.

Men alla de där grejerna har jag koll på nu. Jag vet precis vad som funkade bra och vad som funkade mindre bra. Inför mina kommande tävlingar har jag nu en oändligt mycket större bas att utgå från, än innan debuten. Och den erfarenheten kan jag rekommendera vem som helst att skaffa sig. Skit i placeringar. Strunta i att det kanske hade gått att träna upp sig lite till (det gör det alltid). Se debuten som ditt avstamp. Det är med den som grund du planerar din kommande träning och kosthållning.

Och ja. Du kan amma och tävlingsträna, om du tar det lite lugnt. Men den största och viktigaste biten, som jag ännu inte nämnt, är kontakten med ditt barn. Du kommer att behöva försumma kontakten med ditt barn i någon grad. Är du en rutinerad atlet som har tävlat mycket och kan din grej, tror jag inte att du måste försumma din omgivning för att nå dina mål. Inte heller om du lyckas hålla huvudet kallt mellan dina träningspass. Men är du som jag, fullständigt grön och med förkärlek för grubblerier, dras uppmärksamheten lätt bort. Bort från ditt barn, i spikrak riktning mot olika sidor på nätet. Fitnessbloggar. Foton på fitnessfolk. Instagramkonton med fitnesstävlande atleter. Tankar på tävlingen. På scenen. På fitnessfolket. På fitnesskulturen. Jag skulle nog vilja påstå att jag tänkte på fitness i princip dygnet runt i två månader. Jag hade så otroligt mycket investerat i tävlingen rent tankemässigt. Själva träningen var inte tillnärmelsevis så krävande, som all möda jag lade in i min tankeverksamhet.

Ja, du kan amma och köra en tävlingssatsning om du väldigt gärna vill. Tar du det lugnt med din diet och accepterar lite mer fett på kroppen än vad som kanske är önskvärt inom din disciplin, kan du gott och väl tävla. Men även om ditt barn får den mjölk det behöver, kanske din uppmärksamhet är bättre? Det är i varje fall vad mitt facit säger…

Att träna hårt och dieta är att gå i en hård riktning. Att bli mamma och amma sitt lilla barn är en rörelse mot någonting mjukare. Förhoppningsvis en lite mer introvert tid som kanske bör ägnas åt reflektion och lugn? En tid att skapa en lugn och harmonisk tillvaro för ditt barn? Jag har ingen lust att komma med några pekpinnar och skriva någon, i denna stund tävlingssatsande nybliven mamma, på näsan. Jag kan bara ge dig min syn på det hela, utifrån min nyss gjorda erfarenhet. Som sagt. Jag är väldigt glad över att ha debuten avklarad. Glad över att ha gjort ett träningsryck och kommit i mitt livs kanske bästa form. Men samtidigt ganska ledsen över att jag, som nybliven mamma, investerade så mycket uppmärksamhet på fitness utöver den tid jag lade på själva träningen. Uppmärksamhet som, rakt av, togs från min son.

Var sak har kanske sin tid?

Foto: Claudia Kent

Låt mig presentera Kaizen (改善). Kaizen är en japansk princip som handlar om hur något successivt kan förbättras genom små men kontinuerliga förändringar. Principen går ut på att förändringarna som görs baseras på var något befinner sig i detta nu. Om ett företag har en produkt som behöver arbetas om, så arbetas produkten om i etapper. Om produkten istället skulle arbetas om helt från scratch, är allt tidigare arbete ogjort. Meningen är att produkten skall förbättras -inte avvecklas! Ett förbättringsarbete kan aldrig utföras om produkten hela tiden görs om på nytt. Det är lockande att tro att man kan göra något nytt mycket bättre om man slopar det gamla helt och hållet (vilket självklart händer ibland det med). Men faktum är att en produkt som tillåts leva, som successivt utvärderas och omarbetas, kommer vara bättre anpassad till det som faktiskt efterfrågas och behövs.

Detsamma gäller förändringar i ditt eget liv!

Ditt nyårslöfte är kanske att du skall börja äta bättre eller träna oftare. Inled då inte med att slänga all mat du redan har hemma för att istället börja med någon våldsdiet. Mitt tips är att du istället gör så här:

Byt ut 10% av det du redan äter (som du vill äta mindre av) mot något du önskar att du åt mer av. Implementera förändringen tills den är etablerad i din vardag och i ditt liv. Enkelt beskrivet: tills du inte längre känner av den. Först då är det dags för nästa förändring. Same same. 10% av det du vill ta bort ur din nuvarande kost, byts ut mot något du vill lägga till.

Du baserar alltså din nya kosthållning på den kosthållning du redan har, men satsar på mycket små förändringar och tillvänjningar. Du skriver med andra ord inte om historien helt från början, utan satsar på nya kapitel med nytt innehåll allteftersom berättelsen tar form. Det kan låta krasst, men det här är ett av väldigt få råd jag kan ge när det gäller mat. Men jag vet att det fungerar!

Detsamma gäller träning. Börja där du är. Du kan inte gå från noll till 100, eftersom varken kroppen eller ditt psyke kommer att gilla det. Är du en soffpotatis idag? Blir du matt enbart av tanken på att röra dig? Försök då hitta vad som helst i ditt liv som skulle innebära en gnutta mer motion. Det gamla slitna rådet att gå av bussen en hållplats innan destinationen är visserligen slitet. Men ja, det är en bra idé. Det kanske rör sig om några hundra meter och det kanske kännas som att det egentligen inte spelar någon roll. Men det gör det. Allt spelar roll när man lever efter Kaizen! Varje steg räknas!

Varför fungerar Kaizen?

Slutmålet för livsstilsförändringar är att hitta en metod som passar dig. Men hur skall du lära dig vad som passar dig om du ständigt börjar om från noll? Att slopa allt du redan vet är ett uttryck för en ganska negativ drivkraft. Den bygger på att du utgår från att det du redan vet och kan är dåligt. Alla vuxna människor har djupt inrotade vanor, som inte kan elimineras med våld. Om du istället tänker att det du redan gör är bra, men att det behöver förbättras, ger du liv åt en positiv kraft. Positiva krafter är, på sikt, starkare krafter.

Många vill ha en quick fix. Många kan tänka sig att försöka gå ner tio kilo på en månad. Eller öka maxen i bänk med 20 kilo på samma tid. Men en quick fix kan aldrig bli något annat än en snabb lösning. Varför inte hellre lägga ett år på samma sak? Gradvisa, knappt märkbara förändringar, är nyckeln till ett framgångsrikt förbättringsarbete!

Foto: Andreas Bruzelius

Nu är Decembercupen över. Mina prestationer gav mig en femteplats och inför det har jag, som med allt annat, blandade känslor.

Den person som födde barn för tio månader sedan, som bestämde sig för att tävla för två månader sedan, som åkte på en förkylning och var borta från träningen flera veckor innan tävlingen och som reste till Lund med PMS… den personen är väldigt nöjd med femteplatsen. Jag hade ju några delmål och ett av dem var att ta sig till final så att jag kunde få visa vad jag går för i rodd. När mitt namn ropades upp och finalplatsen var bekräftad, tänkte jag bara Yes, det här är mitt! 

Och ja, rodden gick ju fantastiskt bra. Kristian Sewén (som jag väljer att hålla för tillförlitlig källa) trodde sig aldrig tidigare ha sett en sån distans bland damernas på Decembercupen. 328 meter gjorde jag. Jag hörde givetvis fel när metrarna ropades upp och tyckte själv inte det var så imponerande. Men när gratulationerna haglade backstage började jag ju undra.. Fick reda på det rätta resultatet och blev självklart vansinnigt glad.

Jag gjorde även personbästa i chins, 17 stycken, vilket är tre eller fyra fler än på träning. Det gav mig delad andraplats. Så när adrenalinet pumpar händer det tydligen grejer i min kropp. Dips däremot är en relativt ny rörelse för mig och där fick jag tyvärr bara ihop 13 stycken, vilket är ett ganska mediokert resultat. Det drog ner styrkerondens placering rejält, misstänker jag.

Fysiken vet jag ännu inte hur det gick i men jag ropades upp i andra call-outen, vilket jag har förstått är mindre bra. Plus att min färg tydligen rann fruktansvärt mycket. Så fysiken/poseringen var nog tyvärr inte suverän.

Totalt sett hade jag givetvis hoppats på en lite bättre placering, men jösses vad kul jag hade det under hela tävlingsdagen! Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så roligt att tävla i fitness! Tidigare när jag har tävlat i thaiboxning har det aldrig varit speciellt kul och den attityden hade jag även i lördags när jag kom till Lund. Jag undrade mest vad jag gjorde där och längtade efter att det skulle vara över. Men under natten till söndagen slog det om. Efter att inte ha kunnat somna pga nervositet, kunde jag plötsligt inte sova pga längtan till tävlingen. Som ett litet barn natten till julafton. Och när söndagen väl drog igång var jag sjukt taggad och peppad hela dagen, även om jag säkert såg väldigt allvarlig ut ibland.

Detta var utan tvekan en av de roligaste och bästa dagarna i mitt liv, jag kommer aldrig någonsin ångra att jag gjorde det! Tusen tack alla ni som på olika sätt bidrog till att göra min tävlingsdebut så rolig och lyckad! Mina medtävlande som bjöd på suveränt motstånd, Mikael Hamrin som har hjälpt mig med formkoll och tävlingsförberedelser, Tim Nygren, Kristian Sewén och Mikaela Augustsson som lade sista handen på mig innan scenen, Andreas och Lisa för ovärderligt stöd både innan och under tävlingen, samt alla andra goa människor från teamet som jag lärde känna under helgen! Och tack finaste Anders för att du stöttar mig, hjälper mig med och står vid min sida genom alla galenskaper, du är fantastisk. Tack även till MM Sports som tog upp mig i teamet och nu står bakom mig i min tävlingssatsning.

Nu får vi se vad 2016 har att ge, men fler tävlingar blir det definitivt!

Godis, glass, chips och snabbmat åker ner i gapet ganska ofta och jag ser inget problem med det. Min involvering i vad jag stoppar i mig är minimal. Ju mindre involverad jag är, desto lättare är det – och det gäller inte bara mat. Jag pratar inte om slapphet, eller att inte bry sig om saker, men om att låta saker få ha sin gilla gång. Om en chipspåse (eller två) åker ner så gör den det och livet går vackert vidare.

Jag hade rejält snedvriden kroppsuppfattning i 17 år. Det har svultits, hetsätits, stoppats fingrar i halsen, dietats (i ”sundhetens namn” aka ortorexi) osv. Men det enda som gjorde att jag kunde tillfriskna var det faktum att jag slutade förbjuda mig själv att äta. Så jag började äta precis vad jag ville istället, med följden att ”vad jag ville” blev en ganska lagom mix av nyttig mat och skräp. Så istället för dödssvält följt av våldsätande, med efterföljande skuldkänslor och straffpåföljder (svält eller hetsätning), övade jag på att vara lugn inför maten.

Om jag behöll lugnet medan jag åt, oavsett vad jag åt, blev det faktum att jag åt mindre laddat. Ju mindre laddat det blev att äta, desto bättre blev mina matvanor. Och med bättre menar jag inte att de blev så mycket nyttigare i sig, men allt mentalt våld kopplat till mat försvann. När våldet försvann och jag kunde tillåta mig att uppskatta vad som helst utan att få skuldkänslor, blev också följden att jag åt ganska lagom av allt. Givetvis inte alltid. Ibland svullas det ju något hejdlöst. Men eftersom jag är helt lugn med att det händer ibland, behöver jag aldrig straffa mig själv genom att göra det omedelbart igen. Och igen. Och igen. Ja, ni fattar grejen.

Hur detta hänger ihop med min graviditet och korta väg tillbaka till en återställd/vältränad kropp:

Många människor har någon form av fixering när det kommer till mat och/eller kropp. Den här fixeringen genomsyrar livet och ligger som ett hölje över hela tillvaron.

När en kvinna blir gravid händer plötsligt något som är långt mycket viktigare än hur många kalorier som ligger på tallriken. På grund av den olyckliga kombinationen av långvarig frustration (över att inte ha tillåtit sig att äta vad hon vill) och den nyfunna insikten i och glädjen över att man kan skita i allt som inte är viktigt (t ex matregler), gör den gravida kvinnan det hon alltid har velat. Hon äter. Hon äter hejdlöst.

En längtan efter helt sjuka kombinationer uppstår. Men det är knappast det växande barnet som kräver baconlindad pingvinstång doppad i choklad, nedsköljt med coladränkt vispgrädde. Eller? Kanske trampar jag någon på tårna nu och det är inte min mening med det här inlägget. Men handen på hjärtat… låter det inte rimligare att det växande barnet (och den alltmer nedtyngda mamman som behöver all kraft hon kan få) klarar sig genom att mamman äter mer av den vanliga maten?

Jag tror inte att det är barnet och kroppen som sådan som kräver alla de här grejerna. Möjligtvis leverpastej om kvinnan har järnbrist. Grädde om hon är mager eller citroner om hon har brist på C-vitamin. Men i vårt västvärldssamhälle tror jag det är väldigt få personer som lider av brist på… allt. Däremot tror jag att varje kaka, chipspåse, chokladbit, glasstrut, hamburgare och lakritsstång hon någonsin tackat nej till av dåligt samvete, nu går igen och fullkomligt kräver att bli uppätna. De är som den där jobbiga personen som alltid tjatar om samma sak. Som förmodligen hade slutat tjata om du någon gång genuint lyssnade. Och när du väl kapitulerar och ger personen lite av din tid, så blir personen nöjd och glad och kanske väntar ett halvår med att höra av sig igen.

Foto: Claudia Kent

Foto: Claudia Kent

I början av året blev jag mamma till en liten grabb som heter Gabriel. Och för ungefär sex veckor sedan bestämde jag mig för att tävla i Athletic Fitness på Decembercupen i år. Den här bloggen kommer bland annat handla om min ganska exakt tio månader långa resa från höggravid till scenklar.

Jag arbetar som AD på Bodyscience Magazine och när vi gjorde senaste numret blev jag inspirerad av Evalinda Aarvaag. Min första tanke, stärkt av Evalindas långa karriär, var att jag kunde ta det lugnt några år till. Jag som gärna har ett par ungar till, om jag får, kände att en riktig tävlingssatsning fick ligga i framtiden. Men dagen därpå drog jag allt ett varv till och bestämde mig för att köra nu med en gång. Väldigt kort varsel och mycket lite tid till planering, träningsupplägg och diet, men jag har alltid gillat snabba ryck så jag anmälde mig till Decembercupen direkt. Jag har en lång historia av att planera sönder saker (och därmed inte få något gjort över huvud taget), så det här sättet att leva passar mig egentligen bättre.

Med den här bloggen hoppas jag kunna inspirera dig att satsa lite (på vad det nu är DU vill satsa på) och kanske våga vara lite djärv i dina beslut. Ingen dör av något man inte dör av, och om det inte blir som du tänkte dig kan du ju alltid tänka: